En känsla av att vara offer
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag känner till många fler resolutioner än de Persson tagit upp, men det räcker med dem.
Persson skriver formellt rätt, men med fel tolkning. Persson skriver: "När Israel togs upp som medlem i FN (resolution 273, 11 maj 1949) var det nämligen med hänvisning till såväl den så kallade "delnings"-resolutionen (nummer 181, 29 november 1947) som till den just nämnda "återvändande"-resolutionen."
Delningsresolutionen 181 svarade judarna ja till, medan araberna/palestinierna sade nej, de avfärdade resolutionen. Därmed föll den juridiska grunden för resolutionen.
Att koppla UNRWA till resolution 181 som palestinierna inte har godkänt fast det gått 61 år tycker jag är långsökt.
Palestinierna har missat många tillfällen till en egen stat. Det i särklass största misstaget var att förkasta delningsresolutionen 181. Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel.
Palestinierna har också kunnat göra samma sak.
Den 19 januari på utrikessidan i PT finns en stor karta över Gazaremsan.
Där framkommer att det finns tolv stycken flyktingläger. Två stycken ligger direkt vid Medelhavets strand, nio på gångavstånd från Medelhavet.
Varför har UNRWA inte integrerat dessa människor bland Gazas befolkning?
Det propalestinska UNRWA borde integreras och gå upp i övriga världens flyktingorgan UNHCR.
Flyktinglägret Deir al Balah vid Medelhavets strand som syns på kartan i PT skulle kunna vara ett turistparadis.
Det är något som inte stämmer vid vissa konflikter.
På många ställen i världen där muslimer är inblandade i politiska motsättningar skapar de en känsla av att vara offer, trots att de kan ha väldiga materiella tillgångar. På Gazaremsan ser palestinierna sig som offer, de ser inte Medelhavets strand och de möjligheter de har där till ett fredligt liv.