Du gamla du fria
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Precis framför mig möts två människor som jag antar är kollegor.
De hälsar på varandra och den ena ser lite förvånad ut och frågar den andra, har det hänt något? Det har det, för den andra svarar ja och ser väldigt ledsen ut.
Sen skiljs de åt utan att det utbyts fler ord. Ungefär två minuter senare kommer personen som frågade tillbaka med två andra kollegor, och de viskar vilt om vad som kan ha hänt med deras ledsna kollega och kommer fram till att de inte ska lägga sig i.
Jag älskar vår svenska jantelag - attityd, jag skall icke tro att jag är något. Våra halvtaskiga små töntiga handslag till hälsning som för övrigt känns som att ta i en död gädda, för att vi är för rädda att ta för mycket på varandra.
Hur vi inte lägger oss i andras liv om det inte berör oss själva. Korta raka svar, helst en norrländsk inandning med putande läppar så att det bildas ett ovanligt ljud som liknar en bakvänd avslutning på en nys.
Här i Sverige håller vi oss lite mer för oss själva och blandar oss inte i sådant vi inte har att göra med, förutom när vi berättar för grannen på höger sida, vad grannen mitt emot gjorde med sin systerson förra torsdagen.
Vi vill inte komma för nära okända människor, som förmodligen är pedofiler, inga pussar på kinderna eller franskt vin till lunch. Inte göra sig ovanlig. Vi är blonda, blåögda och har stora bröst och äter köttbullar.
Det är tur att vi svenskar inte blandar oss med sådana där utlänningar, släpp inte in för många i vårt blågula land. De förstör vår kultur.
Vi vill inte ha månggifte och stora släktträffar med konstig mat. Vi vill ha kvar vårt fördomsfria, vackra, naturliga land.
En av de vanligaste fraserna måste vara "Hur mår du?" Och jag kan tänka mig att en av de vanligaste lögnerna är "Jag mår bra".