Det är katastrofhyggen på Storön

Piteå2006-11-16 00:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Vi måste följa vår hushållningsplan". Så säger Kent Björk, skogsförvaltare vid Arjeplogs skogsallmänning i tidningsartikel publicerad i Norra Västerbotten och Piteå-Tidningen den 27 oktober.

Att Björk har skogsmark att sköta kan ingen undgå att se, det är bara att se på de enorma kalhyggena.

Senaste "katastrofhyggena" som han "skött om", Njaltaheden och Vallegielas är ingenting annat än katastrof.

Att skogsstyrelsen godkänt dessa avverkningar är helt ofattbart.

Det fanns långt gångna planer att de skogarna skulle bli naturreservat. En enorm tallhed, där renlaven och hänglaven trivdes, uråldriga träd där åtminstone två fiskgjusebon och ett kungsörnsbo fanns.

På Vallegielas har man hunnit ställa till med stor skada genom att gå in och göra flera hyggen för att minska skogens värde som naturreservat.

Kent Björk uttryckte att han skulle "ta" dessa skogar innan länsstyrelsen fick medel för att köpa in dem. Samerna vill inte att tallhedar skall markberedas, då renlaven har svårt att återbildas. Hela den stora Njaltaheden markbereddes under den gångna sommaren. Om Kent Björk tycker att det är skogsvård så borde han läsa på lite bättre.

I dag finns det knappt 2 procent sparat av våra urskogar nedanför den fjällnära gränsen. Enligt ett regeringsbeslut ska arealen sparade urskogar uppgå till 3,4 procent år 2010.

Det är inga stora ytor som vi pratar om. Kent Björk säger att det inte finns några "restriktioner beträffande skogen på Storön" och att skogen brukats sedan 1800-talet. Vad Björk tycks glömma är att på 1800-talet avverkade man med förstånd. Inga hyggen blev flera hundra hektar stora. Skog lämnades så att djur och natur kunde ha rätten att existera.

Ett av de stora hyggen som redan finns på ön går ända ner till sjölandet, inte ett enda träd har lämnats, det är hygge ända ner till sjön. Hans "förvåning" över att någon överhuvudtaget skulle bry sig om Storön, visar på mycket dålig lokalkännedom om de människor som bor och verkar runt Storavan. Uttalande om att jag är jägare, och att jag därför strider för skogen, vittnar om mycket dåliga kunskaper, och om förutfattade meningar om vad jägare är för ett slags folk.

Jag jagar mest ovan odlingsgränsen, men är uppvuxen runt Storavan, och känner starkt för området. Jag vet att det knorras i stugorna angående dessa avverkningar, och vi måste alla ta vårt ansvar och kämpa mot detta vansinne.

Alla har ett ansvar mot de som kommer efter oss, barn och barnbarn. Det ger ingen rätten till att skövla en hel ö.

Läs mer om