Det är inte första gången!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi påtalade vår dotters problem redan då hon skulle börja andra klass. Vi ville ha en utredning men stödteamet menade att hennes problem skulle lösa sig med tiden.
När det sedan var dags att byta till mellanstadiet gjorde vi ett nytt försök även detta utan gehör.
Vår dotter har haft fantastiska lärare som gjort sitt yttersta för att stötta, hjälpa och individualisera undervisningen så det är inte där det brustit.
Vår dotter har under åren slitit hårt med skolarbetet med mediokra resultat på grund av sina problem med läsning och skrivning.
Detta har gjort att hennes självförtroende efter alla år av misslyckande är kört i botten.
När det så var dags att fortsätta vidare till årskurs sju, träffades efter "mycket om och men" stödteamet, klasslärare och specialpedagog efter påtryckning från oss föräldrar.
Även denna gång var det lönlöst, och lärarna som deltagit vid mötet kände sig maktlösa och frustrerade.
Till slut fick vi hjälp av skolsköterskan som ordnade tid hos skolläkaren, han remitterade genast dottern vidare till logopedenheten i Piteå.
När vi äntligen fick träffa logopeden var denna bestört och undrade varför vi dröjt så länge med att komma. Hon påtalade också vikten av tidiga insatser för barn med dyslexi.
Utan lärarnas och skolsköterskans stöd hade denna utredning aldrig blivit gjord. Stödteamet i Älvsbyn menar att man inte vill diagnostisera elever.
Som förälder måste jag dock konstatera att vi kände en enorm lättnad då vi äntligen fick vår dotters dyslexi dokumenterad. Även dottern anser att det är skönt att veta vad som gör det svårt med skolarbetet och även vad som kan göras för att underlätta arbetet med läsning och skrivning.
Eftersom vi är väl insatta i hur skolan fungerar och har goda kontakter med lärarna lyckades vi alltså efter sex års kamp äntligen få en utredning till stånd. Nu när dotterns problem är väl dokumenterade har hon fått de hjälpmedel hon så väl behöver och har rätt till.
Men till Anita Söderströms kommentar "samverkan med föräldrar är det viktigaste instrumentet" ställer jag mig frågande.
Vår familj gjorde ett flertal påtryckningar utan resultat. Hur många föräldrar orkar kämpa mot denna "expertis?"