De onödiga landstingen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Landstingen som politiska konstruktioner har utomordentligt svag folklig förankring. De politiska skiljelinjerna avseende hur vården konkret skall bedrivas är obefintliga.
Landstingen har utvecklats till en byråkratpolitisk koloss som är synnerligen ineffektivt organiserad. Landstingen har utvecklats till att fungera som en födokrok för politiska företrädare och deras partier.
Bara för att driva den politiska verksamheten på riksnivå inom landstingen så kostar detta övriga medborgare över 100 miljoner kronor. Något som i stället skulle kunna användas till ökade löner för sjuksköterskor och bättre vård. Sjuksköterskestrejken är de facto en konflikt mellan de politiska partierna tillsammans och sjuksköterskorna.
Det behövs varken landsting eller storregioner som födkrok för den politiska byråkratin. Eller som organisering för att alla skall få en likvärdig vård.
För att få bukt med ineffektivitet och den landstingspolitiska förruttnelseprocessen finns två alternativa vägar att välja.
Privatisering eller att staten övertager ansvar och huvudmannaskap för vården. Nästan som ett val mellan pest och kolera. Ett möjligt alternativ skulle ändå vara att vården administreras av ett statligt verk. Ungefär som Banverket, Vägverket med flera.
Ledas av en generaldirektör med en sjuksköterskelön för att undvika ekonomisk elefantiasis och för att undvika att generaldirektörer och deras underhuggare skaffar sig månadslöner som är större än vad många tjänar på ett år.
På detta sätt skulle man kunna garantera ungefärlig lika vård för alla medborgare i hela landet. Många former av den utpressningsverksamhet typ stafettläkare bedriver mot landstingen kommer också att upphöra. Landstingen är ett typexempel på hur den partipolitiska organiseringen av samhället urartat.