Det råder i dag stor förvirring i vår organisation, det besked som gällde förra veckan gäller inte i dag, vi ska minska personalstyrkan och jobba hårdare. Inflytandet är obefintligt inte bara för anställda på golvet utan även chefer utanför Stor-Stockholmsområdet.
Om man är lite vårdslös så kan man faktisk jämföra det med Sovjetunionen och dess kommunistparti.
Centralisering är det mant-ra som gäller, att vi i dag har tillgång till internet, e-post och telefon även utanför Stor-Stockholm verkar för "högsta försäkringskassan" helt främmande.
Istället tvingas vi sitta i bussar och bilar två timmar varje dag för att svara i telefon och sköta datatrafiken, något miljöpris lär väl aldrig försäkringskassan få.
Därför var det ju naturligtvis extra värdefullt att socialförsäkringsministern ville besöka vårt kontor så att vi kunde få några svar på hur hon såg på dessa frågor. Tror ni att vi fick svar på några frågor? Nej, absolut inte. Ministern ville inte ens träffa oss, det kanske hade blivit obehagligt att inse hur man behandlar sin personal. Eller är det rent av så att ministern fullkomligt struntar i hur det går för kassans anställda.
Man tycker i varje fall att ministern kanske skulle försöka ragga några röster inför nästkommande val, eller har man redan givit upp.
Men ministern vill väl kanske gå i fronten för vår nya image, "Så lite kontakt med kunderna som möjligt". Frågetecknen hopar sig.
Det värsta med all denna så kallade omstrukturering är att man inte vågar sätta ut sitt namn under en sådan här insändare. För då kan man, trots lång och trogen tjänst, helt klart räkna med att få packa sin kappsäck och gå.