Att strö salt i öppet sår
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Hur har du det?
- Jo tack, svarar jag. Huvudet upp och fötterna ner.
Och när jag då berättar hur jag har det, att min sjukdom gör sig påmind 24 timmar per dygn, då får jag oftast till svar:
- Men du som ser så fräsch och glad ut.
Men det handlar inte om hur man ser ut utanpå, utan hur man känner sig inuti. Visst, jag har ett brinnande intresse för trädgård och heminredning, men även där får jag sätta mina begränsningar på grund av min värk.
Då är det värktabletter, provtagning, sjukgymnastik och läkarbesök igen som gäller. Att leva med smärta är ett liv för sig. De som inte vet hur det egentligen är, är totalt omedvetna om hur "rika" de är.
För mig skulle det vara en rikedom att kunna sova om nätterna och att vakna upp utan smärta i kroppen som känns som om någon vrider ur skelettet flera varv. Kunna vara med mina tre barn och deras aktiviteter, cykla, gå långa promenader utan att veta - gör jag detta så får jag en sömnlös och värkande natt.
Ni som är friska var glada och tacksamma över det och försök att se oss med "dold" sjukdom med andra ögon. Att hela tiden veta - gör jag detta, får jag lida sedan, är det värt priset?
Att måsta prioritera sin vardag är ingen dans på rosor. Att avsätta ett par timmars vila om dagen medan barnen är på dagis och skola. Än finns det ingen medicin för mig att leva med smärta, det har tagit mig elva år och fortfarande svårt att acceptera.
Har försökt att arbetsträna två timmar per dag men i längden gick det tyvärr inte heller. Jag saknar arbetskamrater, att känna sig behövd, att bara kunna säga: Nu går jag till jobbet!
Att gå med en ångest att kroppen är sjuk men viljan finns. Att också få höra av "mindre vänner":
- Men du är ju arbetsskygg!
Hur kan man yttra sig något sådant när de inte vet hur sjuk man är och dessutom jobbar inom sjukvården. Det finns så många arbetslösa och kunniga människor, sätt dem inom sjukvården istället. Att höra sådana ord är att strö salt i öppet sår!
Mina bättre dagar försöker jag vara så "duktig" som det går, för att i morgon är jag sämre igen. Jag gör saker fastän jag egentligen ska undvika det. Men det är som en bekräftelse för mig själv, att jag är lika värdig människa som vilken "frisk" person som helt.