Vi gjorde bedömningen att Arvidsjaur, förutom närheten till mor- och farföräldrar, kunde erbjuda vårt barn en bra förskola och skola. I Göteborg gick vår son på ett stordagis och han trivdes inte alls att vara i den miljön. Som förälder var det rena drömmen att påbörja inskolningen på förskolan i Arvidsjaur.
Just nu känner jag mig förskräckt inför de besparingsförslag som presenterats av barn- och ungdomsnämnden.
Jag är förskräckt av flera anledningar. För det första blev jag oroad över hur barn- och ungdomsnämnden agerar i frågan. Vid det föräldramöte som nämnden bjöd in till den 20 november framstod det mest som om förslagen inte var genomtänkta och jag hade mer frågor och funderingar när jag gick än när jag kom.
Det är för mig obegripligt och skrämmande att se hur ansvariga politiker kan stå så svarslösa och i mina ögon dåligt förberedda när det gäller beslut om så stora viktiga frågor, våra barn! Besparingarna gäller för budgetåren 2008-2010, och det är en månad kvar till 2008!
När jag lämnade Arvidsjaur var det en kommun med drygt 8 000 invånare, i dag ligger invånarantalet på drygt 6 000. Befolkningsminskning innebär lägre skatteintäkter för kommunen.
Mindre pengar ställer högre krav på att hushålla med de resurser man har och prioritera samt fördela medlen klokt. Jag blir därför förskräckt när jag förstår att byaskolornas vara eller icke vara ytterst handlar om politiska ställningstaganden och inte utifrån hur man bäst kan fördela skattebetalarnas gemensamma resurser.
För att ett företag ska överleva konkurrensen krävs det målinriktning och att man bestämmer sig för vad som är unikt för företaget, det vill säga vad man ska vara bäst på. Min övertygelse är att detsamma gäller för en kommun.
För att överleva måste man samla sina resurser och bestämma sig vad man ska vara bäst på. En storstad har inte samma möjlighet att erbjuda trygghet, låt oss därför använda oss av den fördelen för att skaffa konkurrensfördelar, det vill säga öka eller åtminstone bibehålla invånarantalet.
Till sist blir jag förskräckt när jag inser att den trygga uppväxt som jag trodde jag kunde ge mitt barn i Arvidsjaur kanske bara blir en utopi.