Anonym politiker, ett svek mot väljarna
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visst är det konstigt att de som påstår sej inte läsa mina artiklar ändock skriver och kommenterar dem och vill dessutom ha svar på sina frågor. Var finns logiken? Hur ska jag kunna svara om jag inte får in artiklarna i PT? Jag undrar om dom förstår det dom skriver, för dom säger ju emot sej själva.
Att dessutom påstå sig ha varit politiker i 30 år, och trots det inte våga sätta ut sitt namn, utan gömmer sej bakom initialer, det är ett lågvattenmärke. Men jag tror att även övriga läsare förstår varför.
När den anonyme GuLE skriver "På väg mot ett klassamhälle" så verkar han/hon ha sovit under en lång tid och nu yrvaket börjat reagera. Kan det vara mina artiklar som väckt upp GuLE? Vi har ju alltid haft ett klassamhälle trots, eller tack vare, socialdemokratiska regeringar. Det har vi ju blivit påminda om varje år den första maj.
Ett konstaterande är att 1930-40- och -50-talens goda år i den offentliga sektorn är förbi. Då gick politiken ut på att "mata ut" skattepengar till sociala reformer, och det var inte svårt för då fanns resurser. Men sista decennierna av 1900-talet började samhället förändras. Det blev färre människor i riktiga arbeten vilket skapade hålrum i den offentliga kassakistan. Det var ju den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken som då gällde. Nu måste kommuner och landsting effektivisera och prioritera rätt saker. Problemet är att det är vi inte vana med.
Tur är att vi nu har fått en regering som vågar satsa på att få folk i arbete i stället för att sjuk- och förtidspensionera dem, som var vanligt under s-regeringen, vilket då blev en ökad kostnad för samhället. Men oavsett regering, så drabbas tyvärr alltid några negativt vid förändringar, hamnar oförtjänt mellan stolarna och åsamkas därigenom personligt lidande. Detta har nu alliansregeringen börjat åtgärda.
Sen hoppas jag att klubben för anonyma s-politiker läggs i graven. Att vara anonym politiker är ett svek mot väljarna.