Ännu finns det tid kvar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag förstår inte att lokalbefolkningens krav på kalhyggesfritt skogsbruk, som är det centrala i hela deras över två år långa kamp för Storön, kan vara så kontroversiell att den är värd en konflikt där det inte finns någon segrare, bara förlorare.
Lokalbefolkningen har aldrig tidigare satt sig upp mot någon avverkning i trakten. De motsätter sig inte skogsbruk, men vill slippa ytterligare kalhyggen på ön som är deras "sociala nyckelbiotop".
Därför vill de ha avverkningen ändrad till kalhyggesfritt. Men lokalbefolkningen är i ständigt underläge mot Sveaskog och andra skogsbolag som under många decennier kunnat utöva närmast ett envälde i Norrbottens skogar med hjälp av egen makt, skogsvårdslagen och Skogsstyrelsen.
En rak fråga till Sveaskogs ledning: Vari ligger det rättrådiga i att social hänsyn ska delas ut ungefär som allmosor av skogsbolagen? Själva får ortsborna inte kräva något.
När de någon sällsynt gång kommer med en begäran blir den konsekvent negligerad. Jag har varit engagerad i skogsfrågor i cirka tio år. Under den tiden finns endast två fall i Norrbotten där lokalbefolkningen ställt krav på social hänsyn; Sörfligget 2004 och nu på Storön. Det betyder att bara en gång vart femte år har ortsbor vädjat till skogsbolagen att av sociala skäl spara eller, som på Storön, avverka en skog kalhyggesfritt. Hur många hundra skogar har Sveaskog, SCA och Fastighetsverket inte under dessa tio år fått avverka utan protester.
Det är dags att skogens värden förutom lönsamhet och miljöhänsyn även skall omfatta social hänsyn till de människor som bor i skogsbygden. Skogen är ju deras livsrum.Jag vill ännu en gång vädja om klokhet och rättrådighet i besluten om Storön. Lokalbefolkningens begäran är rimlig. Ännu finns lite tid kvar. När skogen faller är det för sent.