Alla vinner på en älgstam i harmoni och balans
Debatten kring Kuivakangas-domen fortsätter. Jens Sjöberg skriver i dag att samarbete är ett måste för att få en älgstam i balans.
Foto: BILL ROTH
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den metod som till dags dato har använts till jakt efter älg har varit att ett viltvårdsområde har tilldelat ett visst antal älgar de får fälla. Tilldelningen har länsstyrelsen i berört län stått för.
Man kan förenklat och kortfattat säga att länsstyrelsen har "portionerat" ut det antal älgar som har ansetts lämpligt med tanke på VVO:ts storlek och älgstammens täthet.
Efter det att länsstyrelsen har lämnat ut tilldelningen har berörda jägare inom älgjaktlaget i VVO detta att rätta sig efter. Dessa jägare med oftast god kännedom om älgstammens läge i fråga om bland annat ålder, könsfördelning och stammens täthet är som jag kan se det de personer som är bäst lämpade att avgöra vilka älgar som bör skjutas. (läs tjur eller ko samt antalet kalvar).
Lite förenklat kan man säga att älgkor föder kalvar medan tjurarna gör dem, skjuter man mycket kalv kommer medelåldern hos stammen att stiga. Detta är som jag ser det med min ringa kunskap mycket viktiga beståndsdelar att ta hänsyn till i en älgförvaltning.
För att kunna veta hur en viltstam (i detta fal en älgstam) ser ut och hur den utvecklas under åren är det av största vikt att man har så stor areal som möjligt att tillgå för att så långt det är möjligt kunna en korrekt avskjutning.
Älgjakten är den möjlighet vi har för att ha en älgstam i balans med trafik, skogsbruk och uttag av förstklassigt viltkött.
I de flesta älgjaktlag är man många jägare. Detta innebär att en gevärskula ämnats träffa en älg kan förlupa och orsaka annan människa skada eller i värsta fall död, i om med denna risk har man i åtanke vid passplacering inom VVO många gånger valt att införa förbjudna skjutriktningar.
Detta låter sig omöjligen göras om man inte vet var de andra som jagar befinner sig, detta kan man svårligen veta om man inte tillhör samma jaktlag. Man kan inte ens vara säker på om "grannlaget" jagar dagen man själv är ute i skogen.
Ytterligare en aspekt som ansvarsfull jägare alltid måste ta hänsyn till är att varje avlossat skott ska vara dödande. Tyvärr förekommer alltid förr eller senare en mer eller mindre skadeskjutning. Många håller idag inne för att skjuta om närliggande jaktlags gräns är i närheten. Detta gör säkert lika många även om man inte tillhör ett VVO.
Skillnaden mellan ett VVO och en enskild jägare är dock i de allra flesta fall att man som VVO har större areal att jaga på. Man har alltid längre till förbjudet område, i om detta är risken för att ett skadeskjutet djur ska gå över på grannmarkens mindre, mark som är förbjuden att befinna sig på med vapen i hand utan berörd jakträtts innehavare tillåtelse. Detta kan leda till att ett skadeskjutet djur kan komma att plågas en längre tid. Sannolikheten talar för detta.
Det skulle vara intressant att få redogjort för hur en motståndare mot hur ett VVO är uppbyggt tänker kring dessa frågeställningar. Är det för egen vinning man väljer att jaga på egen hand?
Kanske du Sture Nilsson kan svara på vilket sätt du anser att den modell du förespråkar på något sätt skulle komma älgen till gagn i jämförelse med i ett VVO?
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att vi jägare har ett stort ansvar gentemot det vilda samt mot varandra och den stora allmänheten som inte är jägare.
Vi vinner alla på att ha en älgstam i harmoni och balans runt omkring oss så långt detta är möjligt, detta är inget en enskild individ kan uppnå, vare sig det gäller en älgstam eller naturen som sådan.
I vår strävan efter att hålla en älgstam i balans måste man samarbeta. Inom ett välskött VVO får man mycket gratis bara i samarbete med varandra.
Man bör ej gå över ån efter vatten. Det är bättre att ro i samma båt.