Precis som Arne Gunnarsson skriver i sitt debattinlägg om små avloppsanläggningar har det sedan lång tid tillbaka varit förbjudet att släppa ut orenat avloppsvatten i ett vattenområde. Förbudet trädde i kraft redan 1969 och syftet var främst att skydda människors hälsa. Han har också rätt i att avloppsvatten enligt miljöbalken ska tas om hand så att det inte orsakar någon olägenhet för människors hälsa eller miljön.
.
Med anledning av:Debattartikel "Övergrepp på våra enskilda avlopp"
.
Men trots att dessa regler har funnits länge saknar fortfarande en tredjedel (cirka 240 000) av alla avloppsanläggningar med vattentoalett i Sverige rening efter slamavskiljaren. Detta innebär att avloppsvatten går ut nästan helt orenat i grund- och ytvatten och kan förorena dricksvattenbrunnar och badplatser.
Cirka 1,2 miljoner permanentboende och ungefär lika många fritidsboende personer i Sverige är beroende av dricksvatten från privata brunnar eller vattenföreningar som i mycket hög grad använder grundvatten som källa. Otjänligt vatten på grund av bakterier förekommer i 11 % av de brunnar som undersökts och orsaken är ibland just avloppsvatten.
Stenkistor är byggda för att leda bort avloppsvattnet från huset men de renar inte avloppsvattnet. En stenkista hindrar alltså inte avloppsvatten från att förorena grundvattnet, vilket är den viktigaste uppgiften för en avloppsanläggning.
Fastighetsägare ansvarar enligt miljöbalken för att sköta sin avloppsanläggning. Men erfarenheten visar att allvarliga brister sällan åtgärdas utan krav från kommunen. Mot denna bakgrund lade Havs- och vattenmyndigheten (HaV) 2016 fram ett förslag till regeringen om regelbunden kontroll av de avloppsanläggningar som har vattentoalett påkopplad.
Avloppsvatten kan också påverka omgivningen genom tillförsel av näringsämnen (främst fosfor) som liksom smittämnen finns framförallt i toalettavloppsvatten. HaV har valt att inte publicera den rapport om markretention (hur mycket fosfor som fastnar i marken) som Arne Gunnarsson hänvisar till. Rapporten skickades på remiss till 16 instanser; myndigheter, forskningsinstitut och universitet. De flesta ifrågasatte den förenklade och generella beräkning av markretentionen som föreslås i rapporten. HaV bedömde därför att rapporten inte kan användas som underlag i vår nationella tillsynsvägledning.
Däremot kommer Formas, det statliga forskningsrådet för hållbar utveckling, att under 2019-2020 genomföra en systematisk vetenskapligt grundad kunskapssammanställning kring markretention av fosfor från små avloppsanläggningar, för att öka kunskapen om retentionens betydelse och vilka faktorer som påverkar den. Det är efterfrågat, inte bara av HaV, utan även av andra myndigheter, branschaktörer och privatpersoner.
HaV, som är den nationellt tillsynsvägledande myndigheten i avloppsfrågor, vägleder redan idag länsstyrelserna och kommunerna i att göra bedömningar i det enskilda fallet utifrån lokala förutsättningar. På platser där det finns allmänt goda förutsättningar för retention och om avståndet är långt till dricksvattentäkter och badplatser kan reningskraven på anläggningen vara lägre. Avloppsvattnet behöver dock alltid renas, inte minst för att undvika att sprida smittämnen och skydda grundvatten och dricksvatten.
Ann Lundström
enhetschef Havs- och vattenmyndigheten