I min värld som tonåring i vårt moderna samhälle dominerat av sociala medier, krävs det att man är rik, klär sig korrekt, och uppfyller alla skönhetsnormer för att bli allmänt accepterad.
Den hårda sanningen är att om man inte blir accepterad som man är och vill vara så blir man troligen en spik. Nedslagen sker genom påhopp och kommentarer, blickar och viskningar. Alternativet är att undvika att inte bli sedd av kritiska ögon.
Jag har varit en spik väldigt länge eftersom jag tar egna vägar och skapar egna normer. För mig har viskningar bakom ryggen blivit vardagsmat och jag rörs inte alls i ryggen av att folk gör narr av mig. Men, jag vet att det finns andra som inte går till skolan, eftersom man vet att påhoppen då bara blir värre. Jag ser detta, och jag vet av erfarenhet hur ont det kan göra för många unga. Jag vet även hur det är att vara den som blir utsatt för påhopp – och måste vara den som måste göra den drastiska förändringen.
Min känsla är att man ofta får höra: ”Du är lika mycket värd som alla andra” eller ”Det är inte ditt fel”, ofta utan att någon faktiskt gör ett försök att göra skillnad – det blir bara tjatigt i slutändan.
Det enda vi spikar vill är att få leva våra liv, utan kommentarer och blickar. Men i ”rymden” jag lever i verkar det för mycket begärt. Ska det vara så?