Nu tar jag bladet från munnen. Det pratas mycket om att förskollärare i förskolan kan se vilka barn som det kommer att gå snett för då de blir vuxna. Jag undrar om någon kan sätta sig in i vilken tortyr det är för oss som jobbar i förskolan, att se barn fara illa, men inte få tillräckligt med resurser för att kunna göra något åt det. Att ha vetskapen om att vi hade kunnat hjälpa dessa barn, om barngruppens storlek och pedagogantalet hade varit annorlunda. Jag önskar att beslutsfattarna som har den informationen och sitter på möjligheten att göra något åt det, slutar rycka på axlarna och inte låter det fortgå.
Fler och fler barn får det jobbigt i skolan, de har svårt att koncentrera sig och de är utåtagerande.
När jag startade min karriär var det fyra pedagoger på 12 barn i åldern 1–3 år och tre pedagoger på 15 barn i åldern 3–6 år.
Idag har det förändrats, 6-åringarna har börjat förskoleklass och ska klara det 7-åringarna klarade då jag växte upp.
1-åringar ska vistas i en grupp på 10–15 stycken jämnåriga barn, på 2–3 pedagoger. Den tid som är viktigast i en människas liv för att skapa närhet och trygghet.
Jag vill att beslutsfattare tar sig en funderare på vad som händer med ett så litet barn som inte får närhet och trygghet. Jag ser dem skrika, slåss, rycka saker ur kompisens händer. Jag ser dem stressade över att bli lämnade, slagna och inte kunna leka för att ett annat barn tar sakerna de leker med. När de sedan, den hårda vägen, lärt sig att det enda sättet att få uppmärksamhet och närhet på är att skrika och slåss, så blir de senare i livet bestraffade för att de gör fel. Vi lägger skulden på den människa som bara försökt hantera en situation. Alla människor vill bli sedda, blir jag inte sedd då jag gör positiva saker, kommer jag att göra allt för att bli sedd, även om det innebär att jag måste slåss, skrika eller skada mig själv för att bli det.
Jag hör föräldrar säga att de inte känner igen beskrivningen av deras barn, var är denna mysiga, omtänksamma person som de känner.
Det är dessa barn som vi sedan ska medicinera så att de mår bättre, lugnar sig och ska passa in i vår mall, de kommer även att behöva specialanpassningar i skolan och skulden läggs på barnen.
Jag jobbar nu i en grupp på 18 barn i åldern 3–5 år. Vi är två pedagoger, barnen har stor del av dagen bara en närvarande pedagog på grund av att vi jobbar olika skift, har lunchrast och planeringstid. En pedagog som ska räcka till att se, uppmuntra, komma med tips och råd till 18 barn då de behöver stöttning i leken, i kompisrelationer, i utforskande och i kunskapsinhämtning.
En pedagog + 18 barn = trygga, välmående, ansvarstagande blivande vuxna. Den matematiken går inte ihop hur mycket vi än försöker.
Tänk om de personer som, för att spara pengar, ägnat tid till att ändra räknesättet i förskolorna. Där man slutat räkna barn, utan i stället räknar platser och där igenom kan ha fler barn och färre pedagoger, utan att det syns i dokumenten. Där siffrorna på pappret är något helt annat än den verklighet barn och pedagoger möter. Tänk om de i stället skulle ha ägnat tiden till att räkna på hur det påverkar barnen och pedagogerna bakom siffrorna och vad det kostar samhället då dessa barn inte klarar målen i skolan och inte klarar av att få ett jobb som vuxna, utan i stället söker trygghet i kriminalitet och droger eller blir hemmasittare. Eller vad det kostar då pedagoger blir utmattade och behöver sjukskriva sig.
Samhället biter sig i svansen, det vi sparar i barnens tidiga åldrar får vi betala med ett högre pris längre fram.
Nu är det dags att vakna och ta ansvar!
Förskollärare