REPLIK
på insändaren "Det råder ingen platsbrist på sjön" som publicerades i Piteå-Tidningen den 12 oktober.
Vi har genom åren glatts åt regeringens uttalade ambition om att säkerställa att sjöfarten i högre utsträckning kan användas för att avlasta vägar och järnvägar. Men faktum kvarstår. Kostnaden för att använda sjöfarten är i många fall på tok för hög.
Inte minst drivs kostnadsbilden av staten och av de ofta kommunalt ägda hamnarna. Farleds- och lotsavgifterna står för en mycket stor andel av de totala kostnaderna. De fasta kostnaderna för ett anlöp som rederiet Wallenius-Sol skulle göra till Gävle hamn, för att där fylla på gods när man passerade hamnen och hade tillgänglig kapacitet, visar hur omöjlig affären är.
Sjöfartsverkets avgifter uppgick till 32 procent för lots respektive 49 procent för farledsavgiften – en avgift för att fartyget använder vattenvägen till hamnen – och hamnavgiften skulle äta upp 13 procent av kostnaden. Även när man bortsåg från själva driften av fartyget tvingades man inse att man skulle få betala nästan 40 000 kronor för att hämta godset. Lasten fick gå vidare på lastbil istället.
Just nu har Sjöfartsverket en remiss ute där man vill höja avgifterna även under 2021 och därmed försämra kalkylen ytterligare. I dag är de statliga anslagen till Sjöfartsverket endast 10 procent av myndighetens intäkter, medan sjöfarten står för 80 procent – den enda rimliga vägen framåt är att statens anslag till myndigheten ökar. Detta leder till att man inte når överflyttningsmålen och skapar en konkurrensnackdel för industrin – i synnerhet den som ligger långt i från de större marknaderna.