Allt fler genomskådar bluffen och 14 norrbottniska kommuner har krävt ministerns avgång.
Surströmmingstraditionen är djupt rotad i den norrländska kulturen. Men glädjen är i år dämpad: bristen på fisk är skriande och en efter en har både lokala producenter och fiskare tvingats lägga ned. Men ute till havs fortsätter de stora industritrålarna att dammsuga havet på strömming till djurfoderindustrin.
Landsbygdsministern lyfter fram årets minskning av fiskekvoterna som en seger för ett mer hållbart fiske. I Bottenhavet minskade kvoterna med 31 procent jämfört med förra året, och fiskestopp har införts under vissa perioder. Det låter onekligen som att politiken tagit stora steg åt rätt håll.
Problemet är att detta är vilseledande. Istället kan fisket komma att öka genom årets beslut om fiskekvoter.
Varför det? Jo, för att kvoterna förra året var så höga att fiskarna inte lyckades fiska upp dem. Årets fiskekvoter i Bottniska viken är i själva verket bara 12 procent lägre än vad som faktiskt fiskades upp. Därutöver är fusket med fångstrapporter väldokumenterat och uppgår till tusentals procent. Det går inte att utesluta att fusket utraderar minskningen.
Peter Kullgren har inte heller berättat om den regel som helt lagligt kan öka fisket i Bottniska viken: den så kallade “mellanårsflexibiliteten”. Medlemsländerna använder den för att öka kvoten med upp till tio procent, om föregående års kvot inte utnyttjades maximalt.
I praktiken innebär därmed årets fiskebeslut för Bottniska viken inte en minskning av fisket med 31 procent, utan tvärtom en möjlig ökning jämfört med förra årets fångst.
Det ministrarna gjorde under EU:s fiskeförhandlingar var alltså mest att skala bort luft ur kvoterna som gradvis sänkts på grund av att strömmingsbestånden krympt. Vilket sedan presenterades som en seger för hållbart fiske.
Påståendet att fiskebeslutet för Bottenhavet är en framgång är alltså inget annat än en dimridå, och regeringen har agerat ofattbart oansvarigt.
Istället för att stödja kommissionens förslag om ett fiskestopp för industritrålning efter sill och strömming i hela Östersjön, motarbetade regeringen aktivt detta. Istället fick de gehör för en helt annan idé – att införa fiskestopp enbart under vissa perioder, på vissa platser.
Peter Kullgren har stolt lyft fram dessa stopp, i bland annat Bottenhavet, som ”ett resultat av svenska förhandlingsinsatser”. Men stoppen infördes under perioder när det ändå inte bedrivs något storskaligt industrifiske – de är totalt verkningslösa.
Istället för att följa gällande lagstiftning som slår fast att fisket måste stoppas helt om det finns en risk som är högre än fem procent att ett bestånd kollapsar (risken för strömmingen är runt svindlande 25 procent) bryter regeringen och minsterrådet mot lagen och skryter om fejkåtgärder som inte kommer att hjälpa vare sig fisken, havet eller småskaliga fiskare.
Miljöpartiet har fortfarande inte fått svar på den fråga vi ställt upprepade gånger: Är Peter Kullgren beredd att aktivt driva på för att återinföra förbudet mot storskalig industritrålning vars fångster går till djurindustrin, och i närtid kräva ett nödstopp för all industritrålning i Östersjön?