Insändare: Rädd att barn som behöver anpassad skola berövas chansen

Jag läser återigen om barn som blivit felaktigt placerade inom den anpassade grundskolan och jag känner så för dem och det de varit med om. Något i systemet är trasigt, det kan vi inte förneka. Samtidigt blir jag rädd att de barn som verkligen skulle höra till den anpassade grundskolan berövas sin chans av att föräldrar blir rädda för felplacering. 
I skolan ser vi barn som i vissa fall är på så uppenbart fel plats och att alla anpassningar i världen kan inte göra att den vanliga svenska skolan kommer att passa dem, att de ska få känna tillhörighet och att de lyckas. Vi som arbetar i skolan vänder ut och inte på oss själva och det kommer ändå aldrig att räcka för de barnen. Inte så pass att de känner sig som alla andra.

Det viktigaste av allt för de flesta barn är kompisar och det är något som vi inte kan lösa åt dem. Det arbetas med vi-känsla, hur man är en bra kompis och att alla ska vara snälla mot varandra. Det är så klart något som vi arbetar för men barn känner av om någon är annorlunda. Annorlunda är inget fel, alla är lika mycket värda som människor. Men att se oförståelsen hos de barn som aldrig har någon att vara med eller som aldrig blir valda skär i hjärtat. Speciellt när vi som arbetar kring barnen, som har erfarenheter och visst mått av insyn i skillnaderna mellan skolan och den anpassade grundskolan, ser hur barnen växer och blir mer medvetna om de olikheter mellan dem själva och deras skolkamrater. 
Den andra sidan av myntet så att säga, är när vi får se något av dessa barn som hamnat rätt. Hur de blommar ut och växer, får kompisar och är glada. 
Alla vårdnadshavare vill sina barns bästa. Det vill skolan också.