Anders Nordin har självklart rätt i att Norrbotniabanan snabbt behöver komma på plats. Behoven är stora och banan blir viktig med tanke på alltifrån kompetensförsörjning till klimatvinster och sänkta transportkostnader.
Däremot är det helt naturligt att den här typen av stora infrastrukturprojekt tar lång tid att förverkliga.
Nordin skriver att det fanns ”färdiga och föreslagna dragningar” redan 1988 genom städerna. Tyvärr räcker inte det.
Stora järnvägsprojekt, som till allra största delen finansieras av staten, planeras av Trafikverket efter det att riksdagen och regeringen gett klartecken. Planeringen
följer Lagen om byggande av järnvägen och är en process som inkluderar många samrådsmöten. Det måste få ta sin tid att arbeta fram banans bästa möjliga lösning och uthållighet är en viktig faktor. Efter en sammanvägning av de inkomna remissvaren och egna studier fattar Trafikverket
beslut om banans dragning.
Banans första etapp mellan Umeå och Skellefteå finns i dag med i den nationella transportportplanen. Nu arbetar vi intensivt vidare för att få till ett beslut om resterande finansiering och planering av banans hela sträckning till Luleå.
Norrbotniabanan finns numera med i det europeiska stomnätet för järnväg och i en av EU:s stomnätskorridorer som föreslås förlängas från Stockholm till Kiruna-Narvik och Haparanda-Uleåborg.
Att finnas med i det europeiska stomnätet har öppnat upp för medfinansiering av planeringen mellan Umeå och Skellefteå. Allt detta är ett resultat av vårt nätverks samarbete.
De många medfinansiärerna i Botniska korridorens projekt och vårt gemensamma arbete visar på vikten av att vi finns och verkar.
Det kan tyckas att 20 års påverkansarbete är en lång tid, men faktum är att det är helt normalt för den här typen av stora infrastrukturprojekt.
Dessutom har vi fördelen av ett väl fungerande nätverk av bland annat intresseorganisationer, politiker, tjänstemän och näringsliv. Utan ett målmedvetet samarbete mellan många positiva krafter hade Norrbotniabanan inte ens funnits på kartan i dag.