Det hÀr Àr en insÀndare som svar pÄ Region Norrbottens förslag att klappa igen den slutna psykiatriska avdelningen i PiteÄ. Jag Àr en man strax under 40 Är och har kÀmpat större delen av mitt liv med att försöka motivera varför jag ska fortsÀtta leva. Under pandemin blev ensamheten för mycket och jag orkade inte kÀmpa mer, kÀnslorna kom ikapp nÀr jag inte lÀngre kunde prokrastinera, drömma eller planera nÄgot att se fram emot.
Om allt hade gÄtt enligt plan skulle jag inte ha funnits idag. De som kÀnner mig vet att jag Àr tankspridd. Det var tur, för just den dagen glömde jag lÄsa upp dörren innan jag skulle skrida till verket. Det vore ju trist om dörren behöver brytas upp nÀr de vÀl hittar mig, tÀnkte jag.
Efter att ha lÄst upp ytterdörren till det lilla huset sÄ bröt jag ihop och la ifrÄn mig mitt redskap. Jag bandagerade mig och konstaterade att det inte Àr idag jag dör och hörde av mig till en nÀra vÀn som skjutsade mig till sjukhuset. Efter det hamnade jag pÄ den slutna psykiatriska avdelningen.
HĂ€r var det en helt ny vĂ€rld som öppnades upp. Helt plötsligt hade jag folk runt omkring mig som lyssnade och försökte hjĂ€lpa mig, sĂ„g till att jag inte skadade mig och hjĂ€lpte mig att bearbeta vad som hĂ€nt men ocksĂ„ komma till insikt till varför jag hamnade dĂ€r. Oavsett vad som hĂ€nt den kvĂ€llen, eller om den slutna psykiatriska vĂ„rden inte funnits i PiteĂ„ â sĂ„ Ă€r jag övertygad att det bara skulle vara en tidsfrĂ„ga innan jag lĂ€mnat dörren öppen och livet bakom mig.
Idag Àter jag medicin och gÄr regelbundet i terapi, jag fungerar som individ relativt bra och sen dess att jag blev utskriven sÄ har jag alltid tÀnkt att det Àr skönt att de finns dÀr. Jag kanske behöver komma tillbaka dit igen, det Àr en form av trygghet som nu blivit utbytt mot en rÀdsla nÀr jag lÀser om förslaget i PiteÄ-Tidningen.
En rÀdsla att veta att mitt skyddsnÀt kan försvinna. En rÀdsla för att det finns personer som budgeterar bort vÄra liv. En rÀdsla för framtiden.
Det kanske inte finns plats för oss i framtidens samhÀlle. Ni leker med liv och sjÀlvmord kommer att öka. NÀr statistiken landar pÄ ert skrivbord hoppas jag ni förstÄr att det Àr blod pÄ era hÀnder.
Pitebo
Svar direkt:
Jag har lÀst din insÀndare och skulle gÀrna vilja berÀtta hur förslaget ser ut och hur man har gjort pÄ andra orter. MÄnga patienter beskriver hur viktigt det Àr att veta var man ska vÀnda sig och att vÄrden Àr lÀttillgÀnglig. Man vill snabbt fÄ hjÀlp och dessutom rÀtt hjÀlp. ArbetssÀttet vi utreder heter SPOT (specialistpsykiatriskt omvÄrdnadsteam).
Planen Àr att teamet ska arbeta 07.00-22.00, 365 dagar per Är, det vill sÀga Àven röda dagar. TillgÀngligheten ska vara vÀldigt hög, bygga pÄ flexibilitet och utgÄ frÄn patienter och nÀrstÄendes behov. SÄ hÀr har man arbetat i SollefteÄ sedan 2017. I SollefteÄ har man gjort utvÀrderingar som visar pÄ en övertygande nöjdhet hos patienter och nÀrstÄende.
Kontinuitet, delaktighet och trygghet vÀrderas vÀldigt högt nÀr man Ärligen genomfört utvÀrderingar. Patienterna skattar vÄrden genom SPOT till 4,82 av 5 möjliga. Detta arbetssÀtt Àr sÄ pass övertygande att man nu Àr pÄ vÀg att skapa dessa team pÄ flera platser i landet och vi vill utreda möjligheten att arbeta pÄ detta sÀtt Àven pÄ fler orter i Norrbotten.
Idag finns 10 till 12 slutenvÄrdsplatser i PiteÄ, med detta team skulle man i stÀllet kunna trÀffa 70 till 100 patienter samtidigt. Trots detta kan man behöva slutenvÄrd och dÄ kommer denna finnas tillgÀnglig vid Sunderby sjukhus och GÀllivare sjukhus.
Vi vill bjuda in brukarorganisationer och patientföreningar för att utveckla vÄrden till den bÀsta vi kan Ästadkomma, med de medel och resurser vi har att tillgÄ. Den som behöver vÄrden mest, ska ocksÄ fÄ den och inte behöver vÀnta.
Hela syftet med att planera för andra arbetssÀtt Àr att anvÀnda den fantastiska kompetens som idag finns pÄ orten till att skapa sÄ mycket trygghet, kontinuitet och personcentrerad vÄrd vi bara kan.
UtvÀrderingen i SollefteÄ visar Àven att sjÀlvmorden minskar med detta arbetssÀtt.