Svensk fotboll bygger på en enkel men kraftfull idé: så många som möjligt, så länge som möjligt. Det är Svenska fotbollförbundets vision, och det är också grunden för den så kallade Piteåmodellen – ett samarbete mellan stadens fotbollsföreningar med målet att skapa en trygg, jämlik och utvecklande miljö för våra barn och ungdomar.
Men verkligheten ute på planerna säger något annat.
I dag ser vi hur mindre klubbar, som Munksund-Skuthamns SK (MSSK), Norrfjärdens IF och Rosviks IK kämpar för sin överlevnad. MSSK:s P12-lag har till exempel bara 10 spelare, medan Piteå IF har omkring 37 i samma åldersgrupp. Liknande obalanser finns även i förhållande till andra större klubbar som Storfors AIK (SAIK). Hur rimmar detta med visionen om samverkan och jämlikhet? Hur ska små klubbar klara sig, när de stora fortsätter att växa utan att ta ansvar för helheten?
Det här är inte bara siffror. Det handlar om barns möjligheter att spela fotboll nära sitt hem, i sin by, i sitt närområde. Det handlar om hela lokalsamhällen. När mindre klubbar tvingas lägga ner försvinner viktiga sociala mötesplatser och en trygg fritid för många barn.
Samarbete i praktiken borde betyda att de större klubbarna – med bättre resurser, fler tränare och starkare varumärke – också tar ansvar för helheten. I mindre klubbar får barnen ofta något ovärderligt: uppmärksamhet, trygghet, speltid och närhet till sina tränare. Det är lätt att tro att de stora klubbarna automatiskt erbjuder bättre utveckling – men när ett lag består av över 30 barn är det lätt att några hamnar i skymundan. I en liten klubb blir varje barn sedd. Alla får spela. Alla får plats.
Det finns lösningar. Ett första steg vore att bättre samordna intaget av nya spelare, till exempel genom att använda skolgränser som riktlinje: barn som går på Pitholmsskolan kan hänvisas till MSSK, medan barn från centrala skolor spelar i PIF. Det handlar inte om att begränsa valfriheten, utan om att balansera resurser och skapa bättre förutsättningar för alla.
Vi bor i samma stad och i samma kommun. Vi borde också ha samma mål: att alla barn – oavsett postnummer – får spela fotboll i ett lag där de blir sedda, får utvecklas och har roligt. Det kräver att de större klubbarna kliver fram, inte bara som starka idrottsföreningar, utan som medmänniskor och medspelare.
För vi vet alla att framtidens elitspelare ofta börjar i en liten klubb, med ideella ledare och mycket hjärta.
Låt oss inte glömma dem.