Nyligen kom besked från Kulturrådet om det nya sammanslagna kulturstödet. Tidigare fanns de separata bidragen Musikutgivning, samverkan med komponist, konsert- och samarbetsprojekt inom musikområdet. Nu omfattar detta kvarvarande stöd samtliga faser i
produktionsapparaten: tillblivelse, produktion, repetition, premiär, turné, inspelning.
Resultatet: 961 ansökningar, 112 beviljade bidrag. Sammanslagningen innebar samtidigt att stödet nu är öppet för alla; professionella aktörer samt institutioner, organisationer som redan uppbär fasta anslag. Detta innebär att det fria kulturlivet nu även måste konkurrera med större aktörer med statligt verksamhetsstöd. Det är inte heller första gången stödformer försvinner. Musikverket implementerades i
Kulturrådet häromåret medan Konstnärsnämnden räddades i sista stund.
Kulturskymningen breder ut sig nationellt men är särskilt märkbart i norr, där vi har få aktörer inom kulturområdet på heltid. För det fria kulturlivet är situationen allvarlig. Professionella aktörer och ideella kulturföreningar, både i glesbygd och centralort lider. Vi behöver här skilja på amatör- och ideell föreningsverksamhet eftersom många föreningar genererar arbeten för professionella, arrangörsföreningarna är en viktig länk i näringslivskedjan.
Livsutrymmet minskar för allt som har med kultur och bildning att göra. Snart finns endast det institutionella utbudet kvar. Är det
kanske syftet med dagens nationella kulturpolitik? Att skapa ett "godkänt" utbud som går att överblicka? Kultur i hela landet känns som ett hån, särskilt i norr. Av de 961 ansökningarna beviljades endast två i Norrbotten; varav en gick till institution och en till festivalarrangör. I brödtexten spaltades sökta/beviljade bidrag upp länsvis, förutom ”nordligaste länen” som klumpades ihop. Hade obalansen i den geografiska fördelningen blivit för uppenbar annars?
Dagens kulturpolitik premierar institutionerna, medan det fria kulturlivet får allt svårare att överleva. Många arrangörer har inte råd att ta in annat än institutionernas subventionerade produktioner, vilket skapar osund konkurrens. Om vi istället kunde samverka skulle det finnas möjligheter att växla upp tillsammans. För detta krävs att verksamhetsmedel höjs för institutionerna och att projektmedel viks för det fria kulturlivet. Idag är konkurrensen osund och de fria kulturutövarna offras på svångremspolitikens altare.
Det fria kulturlivet dör i tysthet. Kulturföretagare försvinner eller byter bana. Konkurrensen om projektstöd och resurser är stenhård. Alla vet att för att den lokala Icahandlaren ska finnas kvar så behöver vi handla lokalt – samma sak gäller kulturen! Det fria kulturlivet är viktigt för det lokala och regionala samhället, även om internationella och nationella utbyten också är viktiga.
Ansvaret är gemensamt:
• Arrangörer: Tänk på innehåll, hållbarhet och hur ni långsiktigt kan involvera lokal/regional kompetens.
• Institutioner/Organisationer: Fundera på om ni verkligen behöver projektmedel och om ni kan samverka med regionala aktörer. Ett uppdrag kan vara den avgörande skillnaden mellan fortsatt verksamhet och konkurs.
• Stödgivare: Var vill ni investera? I region, kommun, institution eller fria kulturlivet?
• Näringslivet: Kan en del av överskottet investeras i regional kultur? Kan medel investeras i kultur i samma utsträckning som i sport?
• Media: Bevakning av kulturevenemang är avgörande för fria aktörer som inte har resurser för marknadsföring.
• Publik/Konsument: Stödja evenemang som sker lokalt. Gå på kultur!
Vi är i en farligt nedåtgående spiral. Om en trots allt framhärdar i att producera kultur så behöver fler projekt i olika faser vara igång samtidigt för att få ekonomin att gå ihop, med risk för överbelastning, utbrändhet och psykisk ohälsa. Den nuvarande situationen är inte bara sorglig, utan förvärras kontinuerligt. Det är rent ut sagt för jävligt hur det nationella kulturlandskapet ser ut idag. Den nedåtgående spiralen har pågått länge och vi närmar oss botten. Kanske måste vi nå botten för att sedan trycka på omstart när tystnaden blivit outhärdlig. Många kulturarbetare, särskilt de som är unga och drömmer om en framtid inom kulturen, möts av en osäker framtid.
Jag har haft förmånen att arbeta inom kultur i 35 år och har genomfört många projekt, mig är det inte synd om. Men jag är orolig för framtiden, både för de som nu utbildar sig och för de som brinner för kultur. Vilken framtid ger vi dem om det fria kulturlivet fortsätter att dö i tysthet?