Inför valet har vi fått höra att Arjeplog står inför stora utmaningar, det är egentligen inga nyheter och det spelar ingen roll om det är sittande maktelit som säger det eller en kommande maktelit. Det kommer att vara lika sant hur man än vänder och vrider på det.
Det är dystert och det är skrämmande för mig som utflyttad arjeplogare att se hur näringsidkare efter näringsidkare försvinner, jag förstår att det är dem som hållit Arjeplog flytande, sett till att det finns en framtidstro och hållit arjeplogarna med arbete.
Men Jag ser också hur Arjeplogsmentaliteten håller på att förändras, den där gnistan, livsglädjen och stoltheten håller på att försvinna, den har bytts ut mot allt starkare desperation, den tar sig uttryck i frågor som ”Ska du inte flytta hem snart?” ”Du vet väl om att det finns jobb här för dig?” ”Du kan få hyra ett rum i min källare” och så vidare.
Jag skulle gärna vilja flytta hem, bo närmare släkten men det är ju så att jag har skaffat mig ett liv och en trygghet på den ort där jag bor och lever nu, det handlar ju inte heller bara om min vilja även om min familj trivs bra när vi är här.
Kanske blir min tvekan till att flytta ”hem” en aning starkare när jag märker hur annorlunda mentaliteten blivit. Den pessimistiska livsåskådningen kan verkligen fungera avskräckande. Jag tycker mig märka hur man tror sig inte behöva anstränga sig för att skapa ett trevligt samhällsklimat i kommunen.
Man ska inte komma till Arjeplog och ställa krav, krav på att det ska finnas en mataffär eller annan service, nej man ska vara glad och tacksam för att det överhuvudtaget finns någonting alls! Man märker det bland vårdpersonalen, otrevligt bemötande tycks vara en norm, personalen inom kommunens serviceområden skulle nog också må bra av en lättare charmkurs.
På återvinningsgården tycks det vara så att personalens arbete helt och hållet går ut på att skälla ut folk när de råkat göra fel istället för att guida och leda rätt innan det blir fel.
Inom socialtjänstens ansvarsområde verkar inte balansen mellan arbetsmiljö och socialt ansvar existera alls, man sliter sitt hår för att över huvud taget kunna ge vård till dem som har rätt till det och personalen hamnar i kläm.
Kanske är det otrevliga bemötandet från personal inom olika verksamheter ett mått på hur man mår, hur väl arbetsmiljön fungerar, hur god servicen är och hur friska medborgarna är.
Politiska beslut som medfört att en av samhällets viktigaste funktioner (hälsocentralen) står utan läkare under tio dagar är inte heller särskilt förtroende ingivande. Allt detta är avskräckande och man lägger snabbt tillbaka tanken på en hemflytt i den där kanske-högen, helst längst ner!
Naturligtvis är inte allt svart eller vitt, trots denna pessimism så finns det människor som verkligen kämpar för bygdens överlevnad, som ser en väg med många möjligheter. Som trots bristande service och myndighetsutövning får verksamheten att fungera. Vårdpersonalen som alltid har ett leende på sina läppar trots att hen har bemannat stationen i snart 24 timmar, det är ni som har den sanna Arjeplogsandan, jag hoppas att ni kan få med er alla arjeplogare och styra in på samma väg. Att ni orkar hålla ut.
Jag vet att det mitt i livet inte är så lätt att skola om sig, men det skulle vara juste om ni som tagit examen i att ”Avfolka en bygd” kunde börja studera igen och kanske lära er hur man befolkar en bygd istället!
Alltid på väg hem