Jag jobbar som uska på ett boende i Piteå. Förutom att ge mediciner, ge mat och hålla de gamla rena och hela ska vi hinna beställa varor, fylla förråd, beställa läkemedel, städa och hålla efter i tvättstugan.
På detta ska vi kunna hålla de gamla i handen när de ligger för den sista vilan, vi ska lindra deras oro och ångest när de saknar sina nära eller vill fara hem. Dessutom ska vi hinna med genomförandeplaner, aktiviteter och guldkant för de personer man är kontaktpersoner till.
Är någon ur personalen sjuk ersätts den personen med en vikarie och hips vips är man ensam med delegering och får jobba dubbelt. Dessutom kanske hälften av dina brukare inte vill ha hjälp för att din kollega inte förstår vad hen vill/behöver. Och då blir det mitt ansvar att styra upp situationen.
Det är inte konstigt att man inte orkar och går man till chefen får man svaret att man tar med sig jobbet hem. Ja det gör man för man jobbar med människor och vurmar för sina brukare. Samtidigt som man ska hålla skeppet flytande. Detta är inte ett problem på individnivå detta är ett problem på högre plan. Vi har alldeles för mycket ansvar och åtagande för att hinna och orka.