I dag den 15 maj är det förskolans dag!
Det hela började 1984 för att uppmärksamma och stärka yrkesidentiteten för oss förskollärare och barnskötare. Vi har kommit en bra bit på vägen, inte bara tack vare firandet av förskolans dag men en dag att fira tillsammans med barnen och visa upp vår verksamhet med yrkesstolthet!
Jag är stolt barnskötare. Vi leker och tröstar, utmanar och utvecklar – att jobba med barn ger så mycket, till en själv och det är utan tvekan det roligaste och ett av det absolut viktigaste jobbet jag haft.
Men barngrupperna är för stora och vi är för få.
Så idag är även en lämplig dag att titta i backspegeln och reflektera om förskolans dag ska vara en "fest hela dagen lång" och föräldrar jämför, ifrågasätter och sjunger en klagosång. För förväntningarna finns där, det var bättre förr! Föräldrar som förväntar sig en familjefest eller en inbjudan till dans och sång?
Idag är kanske en dag där vi enade väcker debatten som sover ute i samhället, höjer vår röst och berättar om hur vi på golvet har det?
Idag är en dag där vi är tacksam för att det "lilla" ger så mycket och vi hyllar våra pedagoger som kämpar på, fastän barnantalen växer och personal är för få.
När jag inte kan ge ett barn som ramlat på gården hela min uppmärksamhet. När jag lämnar över ett blöjbyte till en kollega som redan sitter med fyra barn i knäet. När du som förälder kommer vid dagens slut och frågar hur vi haft det – och jag blir osäker – hur har ditt barns dag sett ut?
För jag vet att det inte behöver vara så här. Jag vet att det inte har med oss barnskötare och förskollärarkollegor och övriga pedagoger att göra – vi ger ju allt och lite till.
Besparingarna har gått så långt att många av mina kollegor uttrycker att de går varje dag från jobbet och tänker: okej, vi klarade det – med nöd och näppe. För varje gång vi/jag går hem utan att alla barn kunnat få den uppmärksamhet de behöver och har rätt till växer frustrationen – och ilskan gror inombords hos många av oss.
Jag har alltid gått med glädje till jobbet, jag har alltid vart lösningsfokuserad och positiv och gör det absolut det bästa jag kan för att se det viktigaste vi har barnen. Men jag vet även om hur enormt viktig mina vänner och kollegor är för mig. För att verksamheten ska fungera och för att vi ska kunna utföra vårt viktiga jobb vareviga dag.
Det tär även på mig, det försämrar allas vår arbetsmiljö för vi är varandras arbetsmiljö.
Att ständigt få ta emot nya vikarier eller jobba i alldeles för stora barngrupper med för lite pedagoger, för vikarier är en bristvara och även om dom finns så är det inte vid alla tillfällen man "får" ta in dem. Det går så otroligt mycket tid till att strukturera upp dagen, flytta folket i huset och se till att vi täcker upp åt varandra.
Allt som sker i det tysta, som suger vår energi, samtidigt som vi ska bedriva undervisning och stå där med armarna öppna le och ta emot barnen när dom kommer.
Så här kan vi inte ha det. Det borde vara självklart att prioritera våra barns uppväxt.
Nu måste styrande politikerna sätta barnen i första rummet. Bestämma att här i vår kommun ska Skolverkets riktmärken för barngruppernas storlek gälla.
Se till att ha en bemanning som ger oss som jobbar i förskolan förutsättningar att göra vårt viktiga jobb – se till att alla barn och deras pedagoger har det bra.
Så när du idag lämnar ditt barn på förskolan för att själv kunna utföra ditt viktiga jobb. Ta dig gärna tiden att fundera hur du kan bidra. För tillsammans gör vi sakta men säkert skillnad genom att ställa krav och stå upp för varandra.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Till mina fantastiska kollegor på golvet idag – sträck på er för fy fan vad vi är bra!