Jag visste att det skulle bli tufft att få barn. Jag visste att det skulle bli sömnbrist, kroppsvätskor och gränslös kärlek. Jag visste att jag skulle ge allt jag hade – och mer.
Det jag inte visste var att jag skulle behöva göra det själv.
Jag trodde vi blev föräldrar tillsammans. Två vuxna som skulle ta ansvar för ett nytt litet liv. Men någonstans mellan BB och första blöjeksemet blev han ”den som jobbar” – och jag blev allt annat. Matansvarig, känsloreglerare, inköpschef, tvättexpert, projektledare, samvete och reservdel.
För han jobbar ju. Hela dagen. Med kaffe, kollegor och toapauser utan publik. Stackarn.
Och han fortsätter leva. Han tränar, fiskar, träffar vänner. Får egentid och applåder för att han ”hjälper till” när han någon gång håller i sitt eget barn.
Jag? Jag kissar i rekordfart medan någon skriker utanför dörren och försöker minnas vad det var jag glömde den här gången – mat? Mössa? Mig själv?
Och nej, jag skulle aldrig någonsin byta bort mina barn. Inte för någonting i hela världen.
Men jag trodde vi skulle vara två.
Jag trodde inte att det skulle kännas så jävla ensamt att vara flera. Jag trodde inte att mitt eget liv skulle bli något som får vänta – tills någon annan är färdig med sitt.
Det mest provocerande är inte ens att jag gör mer. Det är att jag gör allt och ändå uppfattas som den som är ”ledig”.
Att mitt arbete med att hålla en hel liten människa vid liv, trygg, mätt, älskad – inte räknas. Att hans träning kallas återhämtning, medan jag kallas gnällig om jag ens andas trötthet.
Det är inte det att kvinnor inte orkar. Det är att vi inte borde behöva orka ensamma. Och det är inte det att män inte kan. Det är att de vet att någon annan gör det.
Så nej – jag ligger inte hemma och vilar. Jag håller ihop ett helt jävla universum. Och det minsta jag förväntade mig var att inte behöva känna mig så ensam i det.