Jag har jobbat i yrket i sju år och har behövt flytta mitt kontor fyra gånger. Ingen av gångerna har varit något som vi sekreterare har önskat utan det kommer uppifrån bara att vi ska packa ihop våra saker. Och det är ju inte alltid det har blivit bättre lokaler. Just nu har vi kontor där några inte ens ser dagsljus på hela arbetsdagen då det inte finns tillräcklig tillgång till kontor med fönster åt alla.
Jag tog på mig en arbetsuppgift som innebar lönetillägg då det inte ingick i sekreteraryrket. Efter att ha haft lönetillägg något år märkte jag själv på min lön att denna var borttagen, ingen information från min chef som vetat om att detta skulle försvinna någon månad tidigare. Sedan när jag ville säga ifrån mig arbetsuppgiften skulle det kunna räknas som arbetsvägran.
Jag blev gravid under pandemin, delade korridor med avdelningen där corona-patienterna låg inne på sjukhuset. Blev inte erbjuden någon som helst arbetsanpassning utan jag fick själv ställa krav. Region Norrbotten gick ut med att alla som kunde skulle jobba hemifrån, men inte ens jag som gravid och därmed högriskpatient fick jobba hemifrån.
Inom gruppen av mina kollegor har vi haft en frånvaro på cirka 12 procent och då var inte vård av barn inräknat. Har det gjorts några insatser för att få bukt med frånvaron? Nej, vi har bara fått fler arbetsuppgifter och färre antal kollegor.
När det är högt tryck på kliniken med mycket diktat som är bråttom att skriva ska alltid skrivningen prioriteras. Ska vi skippa lägga upp behörigheter till annan personal? Ska vi inte betala fakturorna? Ska vi inte svara på mejl eller i telefon? Ska vi lämna inkommande post? Som en tidigare chef på kliniken sa – det är ju bara att ni skriver fortare!
Det finns så många exempel där jag känner mig så osynlig som medicinsk sekreterare.