Då min mormor var ung och gick i skola fick hon betyg i uppförande. Detta minns jag då hon berättat det för mig. Minnet aktualiseras när jag hör hur antalet hemmasittande barn i skolåldern ökar idag. I maj 2023 skrev till exempel Omni att antalet hemmasittande barn ökat från 8 415 till 17 465 på bara fyra år. Det är problematiska siffror. Jag menar inte att ett återinförande av betyg i uppförande ensamt på något vis skulle kunna lösa problemet med hemmasittande skolbarn, och jag är inte lärare och arbetar inte i skolmiljö, men jag är en småbarnsförälder. Som sådan skulle jag uppmuntra ett betyg i både närvaro och uppförande.
Vi betygsätter våra barn i en rad olika ämnen som vi anser viktiga för dem i deras framtida liv, både inom akademin och praktiken. Men tar vi oss en titt runt om i världen, med väpnade konflikter på flera håll, anser jag att moral och värderingar också är en viktig del i våra barns uppfostran. Så pass viktig att även den bör betygsättas. Någon särskild utbildning behövs inte, att lära sig om korrekt uppförande vävs säkerligen in i den utbildningsplan vi har i Sverige idag, men våra barn lär sig löpande hur man ska bete sig och borde därför även betygssättas.
Då min mamma var tre år gammal, år 1969, hade betyg i ordning och uppförande helt tagits bort. I 55 år har vi inte haft betyg i uppförande i Sverige. Det vore intressant att jämföra statistiken på hemmasittande skolbarn för 55 år sedan och idag. Jag menar inte att ett betyg i närvaro och uppförande skulle sporra elever som inte vill gå till skolan, eller elever som uppför sig illa att bättra sig, bara genom ett betyg. Men jag menar att om föräldrar ser det svart på vitt kanske det blir mer konkret. På något sätt kan det kanske sända ett budskap.
Allting var inte bättre förr. Tvärtom har vi nog aldrig haft det så bra som nu. Men som förälder skulle jag inte tycka det var dumt att få se hur mitt barn uppför sig i skolan, och om skolkning förekommer. Vidare får man ju bättre skolresultat om man faktiskt närvarar i skolan. Och så skulle lärarna få något konkret att jobba med. Den 13 juni 2019 skrev Carl Lundstedt en insändare i DN med titeln: ”Inför betyg i ordning och uppförande.” Jag menar att även betyg i närvaro bör övervägas. Att bedöma just uppförande kan potentiellt bli svårt då det kan vara en tolkningsfråga i vissa fall. Att bedöma närvaro är väldigt konkret. Antingen är man på skolan eller ej.
Kristdemokraterna godkände en motion om införandet av ordningsbetyg ibis i rikstinget i Helsingborg i november. Min förhoppning är att detta blir verklighet. Blickar man österut har bland andra både Finland och Estland infört ordningsbetyg. En lärare i Estland som jag varit i kontakt med påpekar att det är viktigt att komma ihåg att barn beter sig olika i olika ämnen. Kanske att man är mer ordningsam i de ämnen man tycker om? Det finns många aspekter att ta i beräknande, och en komparativ analys med andra länder vore på sin plats.
Det kan vara känsligt att få ett betyg i närvaro om man till exempel mår dåligt psykiskt eller fysiskt. Det kan också göra ont att få betyg i närvaro om man blir mobbad eller utfryst, eller har svårt att gå i skola på grund av inlärningssvårigheter. Jag menar att ett betyg i närvaro kan vara en del i arbetet att fånga upp problem som gör att många skolbarn, fler och fler enligt statistiken, väljer att inte gå i skola. Det är en plikt att gå i skola i Sverige, och skolplikten uppmuntrar till närvaro. Därför bör vi införa betyg i närvaro och återinföra betyg i uppförande.