Med anledning av artikeln "Uppror i hela Sverige mot försäkringskassan" (26/10)
Jag är en av dom som Pia Johansson Lindmark nämner i inlägget, en av dom som står ensam och inte har någon att luta sig emot. Lever ensam och har fått kämpa mot rådande socialförsäkring i många år.
Haft smärtproblematik ändå sedan 80-talet. Lider även av utmattningssyndrom. Just nu håller jag på att skriva min överklagan till förvaltningsrätten. Det är med ångest och tårar som rinner jag gör detta. Har brutit ihop och kommit igen så många gånger under dessa år, kämpat och stridit mot försäkringskassans avslag gång på gång. Detta är oerhört jobbigt då man redan är i en utsatt position där försäkringskassan misstror och kör över både mig och min läkares bedömning av mina besvär.
Jag sover dåligt och har ångest, då jag inte vet hur det kommer att sluta.
Det jag känner saknas är någonstans där vi som blir utsatta för detta kan vända oss för att få råd och stöd. Jag förstår att det är många som inte orkar hålla på och strida mot dessa myndigheter.
När ska det bli någon ändring på detta? Jag håller med om att det är konstigt att läkarna inte protesterar och gör uppror mot hur dom blir överkörda gång på gång.
Denna osäkerhet, otrygghet och misstro gör att man tappar hoppet till slut.
Det är jobbigt för den lilla människan att kämpa ensam mot dessa myndigheter. Det tar all energi man har kvar att överklaga och man mår bara mer dåligt. Jag är i en väldigt utsatt situation, då jag inte heller har rätt till a-kassa.
Hur länge orkar man kämpa är frågan. När ska detta få ett slut, hur dom behandlar människor.
Jag håller mig flytande, men så mycket mer är det inte. Sticker upp näsan ovanför ytan och tar några djupa andetag för att fortsätta med mitt brev till förvaltningsrätten...