Snurra min jord, låt mig följa med dig, jag är lika värnlös som du.
Snurra min jord du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du.
Jag instämmer verkligen i dessa textrader av Lars Forssell.
Jorden, denna vackra planet, är allas vårt hem. Här vill jag leva och här vill jag dö. Har ingen önskan att ge mig ut i någon okänd rymd för att hitta en bättre plats att bo på.
Vi måste alla behandla Jorden med vördnad och tacksamhet under vår livsvandring här.
Vi borde även behålla barnets nyfikna sätt att se på livets alla underbara saker.Som myllret av myror som irrar runt på stacken, som smörblommors lysande prakt på sommarängen, som flyttfåglarnas glädjande sång på våren, som asplundens prassel i sommarskogen, som laxarnas kraftfulla hopp i forsen, som älgarnas gungande språng över myren, som grodornas kväkande i pölen.
Ja, listan kan göras lång över allt vackert som vi får se och höra och som gör oss glada och lyckliga.
Jag älskar vår natur och det man älskar det aktar man. Därför är det sorgligt att se, hur man både i Sverige och på andra håll i världen våldför sig på jorden.
Man utarmar jorden och girigheten gör att man tar ut mer än den kan ge. Girigheten är en av dödssynderna och är orsak till mycket elände. Många bli aldrig nöjda.
Det är inte så ofta man hör någon säga: Nog har vi det bra.
Varför kan vi inte stanna upp och njuta av dagen, i stället för att hela tiden jaga vidare. Det skulle förändra den stress och press som finns i vårt samhälle .
Jorden är givmild och skulle kunna föda alla sina invånare men det finns ett problem. Fördelningen av jordens resurser. Vissa roffar åt sig mer än de behöver, för att ha ett gott liv. Detta kan göra att andra får leva i svält och armod.
Jag minns när jag visade barnen i skolan på jordens resurser i form av en stor hålkaka. Sedan markerade vi ut, hur stor bit de rika länderna hade och hur liten del som de fattiga, ofta folkrika länderna, hade.
Vad orättvist tyckte alla eleverna. Barn vill vara rättvisa. När under livet försvinner den känslan?
Tänk om vi människor oavsett var på jorden vi lever, kunde odla de goda sidorna hos oss själva. Kunde bemöta andra människor med respekt, medkänsla och nyfikenhet. Kunde se vad som förenar oss i stället för det som skiljer oss. Då skulle vi upptäcka att våra grundläggande behov är väldigt lika och bygga på det, i stället för att bekämpa och kriga med varandra.
Kriga ja. Jag brukar fundera över varför människan är så aggressiv och vilka hemska gärningar som kan bli följden.
Finns det inget samvete som talar och stoppar deras handlingar. Likaså att man krigar och förstör under sin religions täckmantel.
Om man tror på Gud och att han skapade människan som sin avbild, så måste det ha varit ett misstag, som Gud ångrat. Människan kunde inte leva upp till detta.
Man brukar ibland säga när det regnar att Gud och änglarna gråter och som det ser ut i världen i dag så skulle vi ha långa, långa regntider på jorden.
Önskar alla jordens invånare ett gott 2019 men det ser inte så ljust ut. Men man ska aldrig sluta hoppas. Vi kan förändra.