Vi befinner oss i en period av återkommande strejker orsakade av Svenska Hamnarbetarförbundet. Särskilt allvarligt är det i Norrbotten, där hamnarna i Piteå och Luleå utgör knutpunkter för en betydande del av Sveriges import och export. Där hanteras en rad olika varuslag från bland annat gruva, stålverk och skogsindustrin. Energiförsörjningen i norra Sverige byggs ut för att tillsammans med väl fungerande godstransporter utgöra förutsättningar för den pågående gröna omställningen. Dessa godsflöden är ryggraden i Norrbottens ekonomi.
Den pågående strejken slår därmed direkt mot näringslivets försörjningskedjor, vilket har väldigt stor påverkan på norra Sveriges konkurrenskraft i en tid där även den militära mobiliteten är under uppbyggnad i ett nytt säkerhetsläge för Sverige som helhet.
Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har redan tecknat kollektivavtal med Svenska Transportarbetareförbundet (Transport) den 20 maj. Transport är det LO-anslutna och överlägset största fackförbundet i hamnarna, och vi har kommit överens i över 100 år. Alla villkor som regleras där kommer därmed att tillämpas på alla hamnarbetare. Det finns goda skäl till att ordningen ser ut så.
Vi kan inte ge Hamnarbetarförbundet möjlighet att förhandla separat om bättre villkor för sina medlemmar än för medlemmarna i Transport. Vi varken kan eller vill montera ner den svenska modellen. Den har i decennier bidragit till stabilitet och hög produktivitet på den svenska arbetsmarknaden, men också garanterat medbestämmande och reallöneökningar för arbetstagarna.
Trots att Hamnarbetarförbundet endast organiserar 0,2 promille av Sveriges totala kollektivanslutna arbetskraft, har de stått bakom en tredjedel av alla varsel på den svenska arbetsmarknaden mellan 2016 och 2023. Därmed påverkar en liten minoritet stora delar av Sveriges handel – inklusive gods till basindustrin, livsmedelsförsörjning och försvaret.
Att politikerna lämnat över ansvaret till arbetsmarknadens parter, säger det mesta om styrkan i modellen. Den vilar på centrala, rikstäckande och branschvisa kollektivavtal. Om vi öppnar upp för att Hamnarbetarförbundet ska ges möjlighet att tränga undan avtalet med Transport så öppnar vi också upp för att kollektivavtalen tappar sitt värde, och bryter därmed mot den svenska modellens kärna. När modellen rubbas kommer kraven att växa på att staten – och politiken – ska ingripa.
Hamnarna är en väsentlig del av olika kritiska försörjningskedjor och därmed känsliga för störningar. Störningar påverkar handeln och medför stora samhällsekonomiska kostnader. Enligt en rapport från Handelns utredningsinstitut (HUI) skulle en strejk som omfattar samtliga svenska hamnar kosta 300 miljoner kronor – om dagen, i form av omställningar och förseningar.
Över 370 miljarder kronor i gröna investeringar är dedikerade till övre Norrland – historiska industrisatsningar som ska driva Sveriges klimatomställning. I detta spelar hamnarna i Piteå och Luleå en avgörande roll. De är logistiska nav för företag som LKAB, SSAB och Stegra, Smurfit Westrock, SCA och Sunpine som är beroende av stabila och fungerande leveranskedjor för att kunna planera, investera och växa. Förekomsten av strejker i hamnarna hotar den stabiliteten. Det påverkar därför inte bara godsflöden som ger direkta förluster, utan på lång sikt skadar det även förtroendet hos internationella kunder och samarbetspartners.
Både Sveriges Hamnar och Transport har visat att vi kan stå upp för den svenska modellen. Hamnarbetarförbundet verkar vilja välja en annan väg. Det är djupt beklagligt och sätter hela den svenska modellen i gungning. Tyvärr kan det också få allvarliga konsekvenser för Norrbotten i stort.