Vi har idag ett större antal elever i Sverige som inte blir behöriga till gymnasiet, en elevgrupp som inte kommer att kunna gå en utbildning som de valt efter sitt eget intresse. Dessa faktorer är en inkörsport till ett livslångt utanförskap.
Sverige behöver avgörande förbättringar i skolan för både barn och pedagoger. Den senaste undersökningen från Autism- och Aspergerföreningen visar att gruppen ovan ofta handlar om elever med autism och andra funktionsnedsättningar.
Några fakta:
52 procent med autism har varit frånvarande från skolan
67 respektive 78 procent av flickorna i mellanstadiet och högstadiet har varit frånvarande från skolan
58 procent anger bristande autismkompetens hos personalen som orsak till frånvaron
58 procent anger bristande anpassning av skolmiljön som orsak
54 procent anger bristande stöd i sociala situationer som orsak
47 procent har genomgått en pedagogisk utredning
44 procent har fått minst E i grundskolans svenska, engelska och matematik.
Av detta kan vi utläsa att eleverna i denna målgrupp är utsatta i Sveriges skolor. Vi vet också att denna grupp utmanar skolan idag.
Dessa elever får sällan det stöd de behöver. Piteå kommun väljer att satsa på elever med Autismspektrumtillstånd, AST-diagnos, med en ökning från tolv till 16 platser för årskurs 4–9, vilket är jättebra. Men...
Hur ska rektorer, pedagoger och övrig personal kunna möta andra elever med andra problem och funktionsnedsättningar, elever som inte får plats i AST-klassen och som inte omfattas av den?
Idag har vi cirka tre elever i varje klass som har någon form av NPF-diagnos (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) – ett stort antal elever. På vilket sätt får rektorer och pedagoger rätt förutsättningar att klara av att möta alla sina elever?
Behövs det kompetensutveckling rörande NPF?
Finns det resurser att ta in där det behövs?
Hur gör vi i Piteå för att vi ska bidra till att förbättra statistiken enligt ovan?