Någonstans verkar det vara enkelt att glömma att vi bor i ett av världens bästa länder. Att vi har möjlighet att både diagnostisera, smittspåra och vårda de som blir svårt sjuka. Att vi har undersköterskor, barnskötare, busschaufförer och brandmän som sliter dygnet runt för att få grundläggande samhällsfunktioner att fungera. Att vi har en regering som fortsätter ge CSN trots att skolorna stängs ner, som slopar karensdagen för att sjuka människor ska ha råd att stanna hemma, tar över kostnaderna för de anställdas sjuklön under de två första veckorna och som lanserar ett stödpaket på över 300 miljarder kronor för att hjälpa drabbade företag.
Jag tycker inte att Sverige är i kris. Låginkomstländer, med avsaknad av avgörande sjukvårdsutrustning, är i kris. Människor i flyktingläger, utan tillgång att isolera sig från folksamlingar, är i kris. Inte föränn vi stänger ner det som tidigare fått samhället att fungera – jobb, skola, fritidsaktiviteter och anläggningar – kan vi prata om kris.
När tusentals barn står utan förskoleplats, samtidigt som deras föräldrar inte har möjlighet att stanna hemma. När barn som inte får mer än ett mål om dagen, inte längre kan gå till skolan.
Mest intressant är att de som tidigare argumenterat för avregleringar och skattesänkningar, numera anser att staten bör gå in med mer pengar och samtidigt ta ansvar, vara vägledande och göra oss trygga.
Och kanske är det också det vi måste fokusera på när det här är över. Hur man faktiskt skapar det välfärdssamhälle man förväntade sig, när vardagen inte blev riktigt som man tänkt sig.