Jag drömde jag reste på Norrbotniabanan. Bodde i Örnsköldsvik och skulle till min syster i Boden. Jag och sonen, 10 år, klev på tåget i Örnsköldsvik C. Tåget accelererade mjukt och fint. Vi satt skönt och tittade på landskapet som susade förbi utanför fönstret. Jag läste lite, sonen spelade spel på Ipaden. Passerade Umeå, såg älven sakta rinna nedströms och sen anlände vi till Umeå centralstation. Såg ut på livet utanför, på perrongen och ute på järnvägstorget. Mycket folk som klivit av eller skulle åka med norrut.
Färden fortsatte. Vi köpte fika från kafévagnen. Hade det riktigt skönt. Skellefteå nästa, efter en vacker färd efter älven stannade vi mitt i centrum, såg Sara Kulturhus resa sig alldeles utanför stationen. Åter folk som vimlade på perrongen. Färden fortsatte sen mot Boden.
Sonen började bli sömnig, även jag. Innan Byske så sov vi bägge. Väcktes av sonen som stötte till mig. Han hade vaknat av att tåget saktat in och stannat. "Var är vi pappa?" Frågade han. Jag tittade ut genom bägge fönstren. Såg bara en perrong omgiven av skog. Längre bort skymtade en väg med några passerande bilar.
Vet inte, svarade jag. Efter en kort stund drog tåget igång igen och strax passerade vi en skylt där det stod Piteå.
Piteå, sa jag, vi är i Piteå.
Piteå, sa sonen. Är detta Piteå? Här finns ju ingenting, vilken tur vi inte bor här. Vaknade svettig med ett ryck från min dröm. Tack och lov var det bara en dröm.