TĂ€nk dig att du inte kan prata med ditt eget barn. Att du ser det skratta, grĂ„ta och vĂ€xa â men saknar sprĂ„ket för att mötas. TĂ€nk dig att bo pĂ„ ett Ă€ldreboende dĂ€r ingen förstĂ„r dig, dĂ€r du tystnar i ett rum fullt av ljud. SĂ„ ser verkligheten ut för mĂ„nga döva i Sverige. Inte pĂ„ grund av sin hörsel, utan för att samhĂ€llet gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng sviker det sprĂ„k och den kultur som bĂ€r oss.
Du vet den dĂ€r kĂ€nslan nĂ€r du möter nĂ„gon och allt bara stĂ€mmer? Du förstĂ„r, blir förstĂ„dd â utan att behöva förklara dig. Den kĂ€nslan Ă€r livsviktig. För oss döva Ă€r det precis det dövkulturen ger. Den fĂ„r det att pulsera i oss â en kraft som vĂ€cker gemenskap, stolthet och trygghet. Den ger rytm Ă„t vĂ„ra liv, stĂ€rker vĂ„r identitet och skapar tillhörighet.
Dövkulturen bygger pĂ„ svenskt teckensprĂ„k och har vuxit fram genom generationer â i dövskolor, föreningar, kulturarrangemang, i möten mĂ€nniskor emellan. Den Ă€r en levande kultur, ett sprĂ„k. Dövkulturen Ă€r en ovĂ€rderlig del av vĂ„r identitet. Den bĂ€rs av svenskt teckensprĂ„k, vĂ„r historia, vĂ„ra gemenskaper â i föreningar, pĂ„ dövskolor och vid evenemang som Dövas dag och svenska teckensprĂ„kets dag, den 14 maj. Det Ă€r i dessa sammanhang vi speglar varandra, vĂ€xer och stĂ€rker vĂ„r sjĂ€lvkĂ€nsla. Men trots detta osynliggörs dövkulturen gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng i samhĂ€llets beslut och prioriteringar.
FörĂ€ldrar till döva barn fĂ„r bara 240 timmar teckensprĂ„ksutbildning i Sverige. I Norge fĂ„r de 1 600. Det Ă€r skillnaden mellan att kunna ha ett samtal â eller att inte förstĂ„ sitt barn. NĂ€r sprĂ„ket saknas förlorar barnen sin sjĂ€lvklarhet, sin trygghet â och pulsen försvagas. Döva barn mĂ„ste fĂ„ vĂ€xa upp med sin kultur och sitt sprĂ„k frĂ„n början.
Det gĂ€ller Ă€ven fritiden. Idrott och kultur Ă€r viktiga för alla barns utveckling. Men döva barn saknar ofta tillgĂ„ng till aktiviteter dĂ€r de kan möta andra döva och fĂ„ vara sig sjĂ€lva. Det behövs fler trygga mötesplatser med teckensprĂ„kig personal â dĂ€r döva barn kan kĂ€nna sig hemma och vĂ€xa i sin identitet.
MĂ„nga unga och vuxna döva upplever ensamhet i skolor, pĂ„ arbetsplatser och i vardagslivet dĂ€r teckensprĂ„k saknas. NĂ€r vi Ă€r den enda döva i rummet, nĂ€r samtalen sker utan oss â dĂ„ bleknar vĂ„r röst. Vi behöver fler sammanhang dĂ€r döva och svenskt teckensprĂ„k Ă€r normen, dĂ€r vi kan uttrycka oss fullt ut och kĂ€nna att vi hör hemma.
Och vĂ„ra Ă€ldre? De hamnar ofta pĂ„ Ă€ldreboenden dĂ€r ingen förstĂ„r teckensprĂ„k. DĂ€r vĂ„ra minnen, vĂ„r humor och vĂ„r historia gĂ„r förlorade i tystnad. Döva Ă€ldre riskerar att förlora livslusten â inte för att de Ă„ldras, utan för att deras sprĂ„k och kultur suddas ut.
Dövkulturen Ă€r inte ett sĂ€rintresse. Den Ă€r vĂ„r puls â vĂ„r livskraft, vĂ„r gemenskap, vĂ„r stolthet. Den mĂ„ste fĂ„ plats i familjepolitiken, i fritidsverksamheten, inom utbildningspolitiken, pĂ„ arbetsplatser och i Ă€ldreomsorgen. För ett samhĂ€lle dĂ€r alla fĂ„r vara sig sjĂ€lva â pĂ„ sitt sprĂ„k, med sin identitet â Ă€r ett starkare samhĂ€lle för alla.
Sverige har lovat att alla mĂ€nniskor ska ha lika rĂ€tt till delaktighet. DĂ„ mĂ„ste vi börja lyssna â inte bara pĂ„ orden, utan pĂ„ pulsen som bĂ€r vĂ„ra liv.