Så många möten och livsöden av tantfarböder på livets höst. Liv som levts och mot slutet behövt vård och omsorg för att klara sin vardag, som det blir för så många som har lyckan att få leva ett långt liv –någons nära och kära, så småningom kanske även du eller jag?
Det har varit ett fysiskt och psykiskt tungt jobb.
Färre som ska sköta fler, svårt multisjuka i en salig blandning med dementa, arbetstider, löner och knepiga semesterförhållanden gör jobbet oattraktiv på arbetsmarknaden och där personalbrist och prioriteringslistor är vardag
Det är väldigt lite glamour i vården kan jag lova men vill man ha ett meningsfullt arbete – ett arbete som verkligen gör skillnad och ger mening – är vården helt klart fortfarande helt fantastiskt.
Jag kan ärligt säga att jag har skrattat varje dag på jobbet. Så mycket glädje, stolthet, kunskap och fantastiska kollegor jag haft (och tur är väl det för jag tillbringar mer tid med dem än min egen familj), det är för kollegorna jag stannat kvar.
Men vilket värde har en gammal människa? Vilket värde har vi som befinner oss på golvet tillsammans med dem? Vi som inte producerar, vi som bara kostar pengar? Man kan inte leva och betala räkningar med klappar på axeln från anhöriga eller med tandlösa leenden, även om dom värmer. Mer än 20 år i äldreomsorgen, kroppen värker och själen skriker, vad är jag värd?
När jag lyft min frustration och förtvivlan hos min chef, som säkert är lika frustrerad och förtvivlad, har jag fått till mig att jag ska sänka min ambition. Det har jag gjort ett par år nu. Men det finns en gräns – den är nådd.
Hjälp våra vårdtagare, hjälp personalen på golvet, hjälp våra mellanchefer.
Att fortsätta hälla i en redan fylld bägare och förvänta sig att det ska rymmas om vi bara har en positiv inställning till vårt arbete är dumt, jättedumt – det rinner över även om jag ler.
Det känns som en sorg att lämna äldreomsorgen.