Den psykiatriska slutenvårdens kärnuppdrag är att erbjuda specialiserad och säker vård för patienter med allvarliga psykiska tillstånd som inte kan hanteras i öppenvården. Ofta rör det sig om patienter som, på grund av sin sjukdom, utgör en fara för sig själva eller omgivningen.
Hur avgör man då om någon utgör en fara för sig eller andra? Klinisk bedömning och kännedom om patienten utgör grunden. Som stöd har det även utvecklats statistiska modeller, och utifrån dessa kan man på gruppnivå få en indikation på hur stor risken för suicid eller våld är.
Våldsriskbedömningen är en statistisk utvärdering. Den kan fånga upp många individer som har ökad risk för våld, men kan inte förutspå om patienten faktiskt kommer utföra våldsamma handlingar. Träffsäkerheten är tyvärr låg, många av de identifierade individerna kommer aldrig att begå våldshandlingar.
Suicidbedömningar har en något högre träffsäkerhet, men även här är det frågan om statistiska bedömningar och inte förutsägelser.
Vid resursbrist blir prioriteringarna oundvikliga: Vem ska få en plats i slutenvården, och vem hänvisas till öppenvården, exempelvis via specialistpsykiatriskt omvårdnadsteam (SPOT). Vid resursbrist upptas således de flesta slutenvårdsplatserna av patienter som vårdas mot sin vilja på grund av att de utgör en risk för sig själva. Suicidriskbedömningen trumfar med andra ord våldsriskbedömningen.
I öppenvården finns dock begränsade resurser att hantera potentiellt våldsamma personer. Man behöver flera vårdare om man ska åka hem till en patient som har en statistiskt hög risk att begå våldsbrott, eftersom det kan innebära en fara för medarbetarna. Patienter med hög våldsrisk vilka inte bedömts vara i behov av sluten vård riskerar därför att prioriteras bort vid omorganisationer där man skiftar resurser över från sluten till öppen vårdform.
Just därför har politiker historiskt undvikit att styra psykiatrins prioriteringar – det ansvaret har legat hos läkarna, de som faktiskt känner patienterna. Genom att hårdare styra resursfördelningen tar politiker följaktligen på sig ett större ansvar när det går fel – men utan att ha tillgång till det faktaunderlag som läkarna arbetar med, eftersom det skyddas av patientsekretess.
Det är därför förenat med stort politiskt risktagande att gå emot läkarprofessionens återkommande varningar, vilket skett under den senaste tidens omstöpning av psykiatrin i Norrbotten.
Avgörande bör därför vara en öppen och evidensbaserad diskussion om hur resurserna i psykiatrin fördelas – där både läkare och beslutsfattare har en tydlig roll.