Jag är förälder till tre grabbar, en på lågstadiet och två på mellanstadiet. Jag jobbar själv i förskolan. Två av mina barn har muskulära diagnoser och den andra har en språkstörning och är i början av en NPF-utredning. Detta göra att vi alltid måste börja dagen med förberedelse, veckotavla, bildstöd med mera. Vi förbereder, peppar och tjatar när den ena inte vill läsa läxan för att han känner sig ”dum i huvudet” för att han inte förstår lika bra som sina klasskamrater. Han går i 6:an och har efter många år med stöd av oss föräldrar äntligen börjat sin resa mot en NPF-utredning och han har en språkstörning sen tidigare utredningar. Vi har sedan åk 1 pratat om behovet av att få hjälp, bildstöd, extrahjälp. Lärarna runt om honom har försökt men brist på grupprum, sjukdom utan att kunna ta in vikarier, personalbrist i lärarkåren, för många barn i klassen med mera, gör att vi har fått hjälpa till och verkligen gjort egna bildstöd. Och här ska man förstå att jag jobbar i förskola /skola så jag vet vad som kan hjälpa, vad jag kan kräva, vem man ska ringa, men långtifrån alla har den kunskapen. Vi har också förmånen att jag kan gå ner i tid och finnas i huset så vi kan hjälpa till på markplan med förberedelser, läxläsning, och vi har begärt skoltaxi, sökt fonder, allt för att de tre barnen ska få den hjälp de ska få.
När man nu hör att man ska spara in ännu mer på dessa stackars barn, lärare, fantastiskt kämpade specialpedagoger, blir man ju beklämd. Hur mycket kan man inte spara in på framtiden med att satsa redan i tidig ålder. Minska psykisk ohälsa, minska antalet barn som börjar skolvägra, polisen, fältare, socialens jobb som kommer längre fram, om vi inte tidigt kan fånga upp dessa barn som behöver extra stöd. Som i sonens klass på cirka 26 elever, med många fler än min son som har behov av extra stöd. En lärare som kämpar på men ska han och eleverna inte ha rätta förutsättningarna att lyckas, ska det verkligen vara här vi sparar in … Jag som förälder, lärare och människa har så svårt att förstå detta.