Besökte häromveckan Moskosel, min hemby, och blev då nyfiken på vilka som fått äran att få köpa skolan därstädes. En modern och välskött byggnad med nio klassrum och kök på bottenplan samt en fristående sporthall. Dessutom ingår en övergiven hockeyrink gjord av Moskoselborna. Byns nodrum för fibernät finns också därstädes. Att bygga en motsvarande anläggning som skolan utgör skulle i dag kosta uppåt 50 miljoner.
Jag besökte kommunen och begärde att få ta del av alla handlingar rörande denna försäljning. Av ansvarig tjänsteman skulle jag få, via min e-mail, alla underlag. Döm till min förvåning så kom några timmar senare ett besked från det ledande kommunalrådet att det finns inga handlingar, inget i diariet utan jag hänvisades till beslutsprotokoll på kommunens hemsida. Nu blev jag rejält nyfiken på vad det hela handlat om. Så nu blir det en story för dig väl värd att kallas ”vilda västern” inom Arvidsjaur kommun.
Så här är storyn i all enkelhet. Skolan har stått tom i snart fem år. Kommunen har velat hit och dit och beslöt till sist att sälja densamma. Det här skulle byråkraterna inom kommunen sköta själva. Därför anlitades ingen mäklare. Givetvis så fick jag även veta att man tar specialhjälp, det vill säga mäklare, om kommunen ska sälja andra objekt. Då gäller alla byråkratiska regler.
Den 28 juni på kommunstyrelsens möte inbjöds två intressenter att presentera en idé om vad man kunde göra av denna anläggning. En grupp Moskoselbor, Moskoselsgruppen, presenterade sina idéer och dessa spolades på mötet. Några andra personer, enligt de själva kulturprofiler, ville skapa ett kulturnav baserat inom denna skola. Inga handlingar fanns varken före sammanträdet eller delgavs till ledamöterna inför mötet. Man fick i varje fall ställa frågor.
Beslutet vid mötet blev att kommunen beslutade att sälja hela rasket för en krona till dessa kulturpersoner eller snarare till Lapland Sustainable Futures, nedan kallat LSF. Det är bara det att förmodligen ingen visste vad LSF egentligen var för något. I varje fall ingen juridisk organisation i någon form. Som en ren följd av detta ärende beslöts också att skapa en medfinansieringsfond på max 300 000 kronor för företag arbetande på lokal nivå. Hur denna fond ska skötas och hanteras fanns heller inga regler utarbetade.
Nu blir det spännande för LSF finns inte i verkligheten, möjligen som en reklamsida på webben. Fonden man också skapat på kommunen motsvarar i princip driftkostnaden för skolan under två till tre år. Har kanske LSF redan ansökt om dessa medel? Byaföreningen kan knappast få några medel eftersom de enligt fonden ska riktas mot företag och ekonomiska föreningar. Byaföreningen och Moskoselsgruppen är därför förmodligen diskvalificerade. En annan viktig fråga är hur kunde kommunen missa eller undvika att göra normala undersökningar av LSF och dess möjliga substans.
Som ni säkert anar har det förmodligen skett, tror jag, en hel del i det fördolda och LSF:s kulturpersoner verkar ha ett starkt nätverk inom kommunen. Jag tar definitivt inte ställning till kvalitén i LSF:s idéer, möjligheter och framtid. De kan vara bra. Mina synpunkter handlar om kommunens märkliga agerande. Exempelvis kunde kommunen gett LSF gratis hyra under två år och därefter marknadshyra. Beroende på deras resultat fått möjligheten att via köpoption efter fem år, därefter köpa anläggningen till marknadspris. Om en kommun säljer ett objekt för en krona ska det självklart även finnas tydliga motkrav. I beslutet på kommunstyrelsen sägs inget av detta.
Normal överklagningstid har förflutit men å andra sidan är det fullt möjligt att låta förvaltningsrätten pröva det juridiska i detta fall. Beslutet att sälja till LSF, vad nu det är sent omsider eller blir efter alla dessa frågor till kommunen, är tillräcklig grund för hävande av detta beslut. Jag hoppas att någon kommunmedborgare prövar att överklaga detta. I all enkelhet är jag bara fastighetsägare i denna kommun och har därmed icke rätt att överklaga.