När livet är tufft för människor förväntar man sig faktiskt att man nånstans ska få hjälp. Jag har skrikit på hjälp för en nära anhörig nu i över 10 år. En person med samsjuklighet som tillsammans med sin psykiska ohälsa också är en tung missbrukare. Via LSS har hen fått viss hjälp, det vill säga tak över huvudet och "sjukpension".
Psykiatrin kan inte ta emot personen på grund av missbruk, det måste hen bli av med först (vilket då i sin tur är kommunens uppgift).
Hen har haft LVM några gånger under dessa år som skulle "hjälpa" personen men 12-stegsprogrammet är inte det hen behöver. Hen behöver hjälp med avgiftning och skulle behöva vara typ "inlåst" ett bra tag, både kropp och hjärna är i kaos.
Både Regionen och kommunen ska samarbeta när det gäller samsjuklighet, men det verkar gå väldigt dåligt med det samarbetet. Kan inte påstå att jag har märkt av det. Problemet som uppstår är ju att personen ska gå med på allt frivilligt, vilket förmodligen aldrig kommer att hända. Så vi sitter här frustrerade, maktlösa, ledsna och arga.
Ska man verkligen bara sitta och titta på? Alla vi pratar med som skulle kunna ta nåt beslut gömmer sig bakom juridiken i denna fråga, vilket resulterar i att en människa (bland tusentals andra) hamnar mellan stolarna.
Jag är så trött.