NÀr livet Àr tufft för mÀnniskor förvÀntar man sig faktiskt att man nÄnstans ska fÄ hjÀlp. Jag har skrikit pÄ hjÀlp för en nÀra anhörig nu i över 10 Är. En person med samsjuklighet som tillsammans med sin psykiska ohÀlsa ocksÄ Àr en tung missbrukare. Via LSS har hen fÄtt viss hjÀlp, det vill sÀga tak över huvudet och "sjukpension".
Psykiatrin kan inte ta emot personen pÄ grund av missbruk, det mÄste hen bli av med först (vilket dÄ i sin tur Àr kommunens uppgift).
Hen har haft LVM nÄgra gÄnger under dessa Är som skulle "hjÀlpa" personen men 12-stegsprogrammet Àr inte det hen behöver. Hen behöver hjÀlp med avgiftning och skulle behöva vara typ "inlÄst" ett bra tag, bÄde kropp och hjÀrna Àr i kaos.
BÄde Regionen och kommunen ska samarbeta nÀr det gÀller samsjuklighet, men det verkar gÄ vÀldigt dÄligt med det samarbetet. Kan inte pÄstÄ att jag har mÀrkt av det. Problemet som uppstÄr Àr ju att personen ska gÄ med pÄ allt frivilligt, vilket förmodligen aldrig kommer att hÀnda. SÄ vi sitter hÀr frustrerade, maktlösa, ledsna och arga.
Ska man verkligen bara sitta och titta pÄ? Alla vi pratar med som skulle kunna ta nÄt beslut gömmer sig bakom juridiken i denna frÄga, vilket resulterar i att en mÀnniska (bland tusentals andra) hamnar mellan stolarna.
Jag Àr sÄ trött.