Jag har genom hela mitt liv haft så kallat myror i brallan, velat mycket, haft en massa idéer, vissa har jag genomfört – andra definitivt inte. Jag har ofta varit rädd, inte alltid vetat för vad, haft ångest och dålig självkänsla. Jag har sprungit genom livet med tanken att jag var ett extra livligt barn, en hormonell pubertetstjej och som kvinna en glad glättig person som alltid sa ja, aldrig tittade bakåt och kanske rent av haft liten släng av ”damp”.
Under perioden under min skolgång har fröken ofta sagt att jag var duktig "men du sitter aldrig still eller fokuserar på det du ska göra". Jag satt i grupprum med mindre grupper och hade ofta en hjälpfröken. Egentligen borde lärarna hyllat mig om de visste vad det krävdes av mig som person att trots mina motsättningar ändå löste skolan och alla de sociala utmaningarna som kom med att inte ha någon impulskontroll.
Skolan var kul för att kompisarna fanns. Jag älskade att träffa dem på rasterna, tyckte faktiskt till och med om vissa av ämnena – men gud vad jag kämpade. Försökte hitta både de sociala koderna för att lyckas och dämpa den delen som ingen skulle acceptera, ofta för att jag inte trodde någon skulle tycka om den riktiga jag.
När jag själv blev förälder och mina två barn gick i samma fotspår började en kamp för att de skulle få den hjälp de behövde med allt från förskolans specialpedagog till mindre grupper, bildstöd med mera. Båda barnen har en adhd-diagnos med medelsvår delad form.
Att vara förälder innebär att jonglera tusentals uppgifter varje dag – från att organisera skoldagar till att hantera hushållsarbete och samtidigt ge sina barn den omsorg och uppmärksamhet de behöver. För många kvinnor med adhd innebär detta en extra utmaning, då deras symptom ofta inte upptäcks i tid, vilket leder till ett konstant kaos i både deras egna liv och barnens.
När vi gjorde barnens utredningar fick jag en insikt – såklart har jag också en diagnos? Jag har jobbat med KBT-terapeuter, ätit medicin och prövat många andra saker och nu äntligen var jag redo att söka diagnos och utforska vad kan en diagnos betyda. Kan det kanske tysta de tusen tankarna i mitt huvud som gör mig rastlös ibland, apatisk ibland? Kanske jag orka jobba mer än tre dagar i veckan utan att behöva vara utmattad i flera år? Kanske kan det hjälpa mig därhemma med familjelivet och alla relationer som ofta blir otroligt mycket mer utmanade när du inte besitter impulskontroll.
Jag är av den tron att när en förälder inte får den hjälp de behöver för sin adhd påverkar det inte bara deras eget liv utan också deras barns. En förälder med oupptäckt adhd kan ha svårt att skapa en trygg och strukturerad vardag för sina barn, vilket kan påverka barnens beteende och känslomässiga välbefinnande. Förälderns svårigheter att hantera sina egna känslor av stress och otillräcklighet kan även påverka hur de reagerar på sina barns behov, vilket kan skapa en negativ spiral där både föräldern och barnet lider.
Så man kan säga att ljuset gick upp men släcktes snabbt igen. För när jag då vänder mig till min vårdcentral så är resan redan där redan slut. Svaret jag får är ”För några år sen togs möjligheten för vårdcentralerna att skriva remiss för neuropsykiatriska utredningar för vuxna bort. Det finns nu ingen mottagning inom Regionen som har till uppgift att göra sådana utredningar. Är man endast intresserad av att göra en utredning hänvisas man till att kontakta någon privat mottagning. Man bekostar då hela kostnaden själv .”
Inte undra på att ångest ökar och att vi kvinnor är en underrepresenterad del av adhd-diagnoser. Att som mamma till tre barn i en nog stressad vardag, ihop med vardagspusslet, två barn med egna adhd-diagnoser samt en språkstörning hos den ena och muskulära diagnoser på två andra alltså fem diagnoser på tre barn. Skulle jag hinna eller ens orka ta pengar och tid att prioriterat sig själv?
Det känns så h-vete fel att ens egen region inte ens kan hjälpa mig att nå mina svar.
Jo de kan erbjuda strukturering, KBT fungerar absolut – har testat det i över tre år, men om man redan gjort det där och ändå behöver hjälp då ska du vara nästan självmordsbenägen innan du får komma via psykiatrin. Hur kan detta få ske och prioriteras bort. Jag gråter hysterisk och känner mig fast i ett hjälplöst tillstånd utan att inte kunna påverka mitt egna tillfrisknande. Jag får tips om att söka privat. Jag vet vad det kostar, det är cirka 30 000 och kunde lika gärna varit en miljon. Ska det vara en klassfråga vem som får vara frisk? För många kvinnor som jag är en av de största utmaningarna att få en korrekt adhd-diagnos. Jag förstår att det är dyrt med personal till dessa utredningar men jag känner mig så förbisedd och kan inte se någon utväg jag som vill vara en del av samhället orka jobba mina fem arbetsdagar, vara en bra förälder och sambo. Och just nu känner jag bara uppgivenhet. Hur ska jag och alla andra som inte har pengar men vill söka hjälp orka gå vidare?
Outredd kvinna
Region Norrbotten har erbjudits att svara på insändaren, men svar har inte inkommit inom utgiven tid.