Hur kan man fråga en tioåring en sådan fråga? En ledare är en ledare och ska föregå med gott exempel och lära våra barn att vi alla är lika, att ett elittänkande inte hör hemma inom ungdomsidrotten. Det skrämmer bort de som behöver mer tid och plats. Att vara ungdomstränare inom vilken idrott som helst innebär också en uppfostrande roll, så kraven på en sådan måste vara höga. Vi som föräldrar har också ett ansvar att inte stillatigande åse denna orättvisa.
Det kan inte bara vara jag som sett hierarkin inom handbollen. De få gånger jag varit med har jag sett entusiastiska föräldrar i mängder och jag har tänkt: Är det din dotter eller min som kommer att drabbas av anorexia på grund av detta återkommande elittänkande?
Våra barn är det viktigaste vi har, de är vår framtid och vi har det yttersta ansvaret för att ge dem en god start i livet med bibehållen tro på det egna jaget. Det fanns ledare som grät en tår över en seger i Sundsvall. Men de osynliga tårarna som fälldes av de som endast fick spela en symbolisk minut, minns någon dem, var det överhuvudtaget någon som uppmärksammade dem?
Vad lär vi våra barn? Att du är bäst? Eller att du är med men är för dålig när det väl gäller? Nu är det här inte något nytt fenomen, men till syvende och sist så är det vi föräldrar som måste sätta ner foten. Vi undrar varför våra barn mår dåligt. Varför de börjar med droger. Varför de skiter i skolan. Varifrån kom denna gängbildning? Säg det, du idrottsledare som segregerade barnen eller vi föräldrar som lät det hända.
Varifrån ska våra barn få den självkänsla och trygghet de behöver? Uppenbarligen inte i den idrott de vill bedriva, och med andra ord uppenbarligen inte från sina föräldrar som låter detta hända mitt framför ögonen. Så mina tankar återvänder till "Långa bollar på Bengt", men leendet har slocknat.