Eftersom de bor hundratjugo mil ifrÄn varandra ses de inte sÄ ofta. Men nu har Hanna rest frÄn Göteborg för att umgÄs med sin storasyster Alice.
Det Àr en vanlig hösttorsdag och systrarna promenerar lÀngs en lövklÀdd gÄngvÀg vid högskoleomrÄdet i PiteÄ. De gÄr i takt, nÀra varandra. Skrattar och pratar.
Men bakom de glittrande ögonen finns en mörk historia av depression, Àtstörningar och Ängest.
Nu vill de berÀtta om sina erfarenheter för att hjÀlpa andra.
â Det började nĂ€r Alice flyttade hemifrĂ„n för att gĂ„ gymnasiet i en annan stad. Jag mĂ„dde sĂ€kert dĂ„ligt redan innan, men det blev mer pĂ„tagligt nĂ€r hon inte fanns i nĂ€rheten. Jag hade nĂ€stan bara varit med Alice och hade inte sĂ„ mycket vĂ€nner. Hon har alltid varit en förebild och nĂ€r hon flyttade och skapade ett nytt liv blev jag liksom kvar. Jag hade dĂ„lig sjĂ€lvkĂ€nsla, var osĂ€ker och kĂ€nde mig ensam, sĂ€ger Hanna.
DÄ var det ingenting de pratade sÀrskilt mycket om, men i efterhand har systrarna resonerat om den tiden en hel del.
â Jag har lagt mycket skuld pĂ„ mig sjĂ€lv. Det kĂ€ndes som om det var mitt fel att Hanna började mĂ„ dĂ„ligt, Ă€ven om jag ocksĂ„ kan förstĂ„ att det Ă€r mer komplext Ă€n sĂ„, sĂ€ger Alice.
Under första Äret pÄ gymnasiet bestÀmde sig Hanna för att gÄ ner i vikt.
â NĂ€r jag lyckades kĂ€nde jag mig duktig och jag gillade alla hejarop och snĂ€lla kommentarer. Men sedan hamnade jag pĂ„ en platĂ„ och gick inte ner mer och dĂ„ blev det jobbigt. Det var ju det enda jag var duktig pĂ„ och nĂ€r det inte lĂ€ngre fungerade sĂ„ trĂ€nade jag Ă€nnu mer och Ă„t Ă€nnu mindre. Till slut var det riktigt illa.
Hanna isolerade sig. Att trÀna och hÄlla koll pÄ det minimala matintaget tog all tid och energi.
â Jag gjorde ingenting annat och blev bara deppigare och deppigare. Dessutom hade jag skyhöga krav pĂ„ mig sjĂ€lv. I tvĂ„an pĂ„ gymnasiet hade jag mycket Ă„ngest, var utmattad och undernĂ€rd.
Under en lÀngre tid hade hela familjen förstÄtt att Hanna mÄdde dÄligt.
â Men nĂ€r man försökte prata med henne gick hon inte att nĂ„. Allt man sa tog hon som kritik, sĂ€ger Alice.
Hanna minns att hon tyckte att familjen störde henne. Hon blev arg pÄ dem och det slutade ofta med att de blev ovÀnner.
Den första personen som nÄdde innanför Hannas skal var en kompis till hennes mamma.
â Hon jobbade som personlig trĂ€nare och av nĂ„gon anledning kunde jag lyssna pĂ„ henne. Innan dess hade jag inte alls varit mottaglig för hjĂ€lp. Hon hjĂ€lpte mig att fĂ„ en sundare instĂ€llning till mat och trĂ€ning och blev en mentor, förebild och kompis.
Kontakten hjÀlpte Hanna att mÄ bÀttre.
â Efter ett tag var jag inte extremt smal lĂ€ngre och jag övertalade bĂ„de mig sjĂ€lv och min omgivning att jag var frisk och Ă„kte till England som au pair.
Att komma till ett nytt land och bo hos en frÀmmande familj blev svÄrare Àn Hanna kunnat förestÀlla sig.
â Jag kĂ€nde mig inte trygg nĂ„gonstans och tyckte inte att jag kunde kontrollera nĂ„gonting. Jag brottades mycket med hjĂ€rnspöken och Ă„ngest och började kontrollera maten igen, men den hĂ€r gĂ„ngen Ă„t det bulimiska hĂ„llet.
NÀr Hanna bott i England nÄgra mÄnader Äkte hela hennes familj till London för att fira jul och nyÄr.
â Vi var beredda pĂ„ att Hanna inte mĂ„dde bra, men det var som att trĂ€ffa en annan person. Det gick nĂ€stan inte att kĂ€nna igen henne. Men trots det kĂ€ndes det fint att vara tillsammans, minns Alice.
En tid senare bestÀmde sig Hanna, i samrÄd med sin mamma, för att avbryta vistelsen och Äka hem.
Under sommaren bodde hon hemma i sitt flickrum i Hultsfred och nÀr hösten kom kÀnde sig Hanna Äter redo att testa sina vingar pÄ annat hÄll.
â Jag flyttade till Göteborg för att lĂ€sa till kostvetare, men nĂ€r jag ser tillbaka pĂ„ det nu förstĂ„r jag att jag inte alls mĂ„dde bra.
Att bo sjÀlv gjorde att kontrollbehovet fick fritt spelrum.
â Jag behövde inte ta hĂ€nsyn till nĂ„gon och kunde göra som jag ville. Jag Ă„t sĂ„ lite att kroppen skrek av hunger och dĂ€rför började jag hetsĂ€ta. Mitt i allt trĂ€ffade jag min kille. Han mĂ€rkte snabbt att nĂ„got var fel. Jag ville inte sova över för dĂ„ skulle jag behöva Ă€ta frukost med honom och vi Ă„t aldrig middag ihop. Jag Ă€ndrade mig ofta och stĂ€llde in planer i sista sekund.
Till slut orkade Hanna inte med skolan lÀngre och med stöd av sin pojkvÀn sökte hon hjÀlp.
För resten av familjen har Hannas pojkvÀn blivit en trygghet.
â NĂ€r Hanna inte har orkat eller velat ha kontakt med oss har vi alltid kunnat höra av oss till honom för att höra hur det Ă€r. PĂ„ ett sĂ€tt kĂ€nns det svĂ„rt att han fĂ„tt ta sĂ„ mycket, men man kĂ€nner sig sĂ„ extremt hjĂ€lplös nĂ€r hon inte svarar och man Ă€r lĂ„ngt borta, sĂ€ger Alice.
Hanna sÀger att hon mÄnga gÄnger kÀnt skuld för att det varit sÄ jobbigt för hennes familj.
â Jag har kĂ€nt mig sĂ„ elak och ibland har jag valt bort att ringa dem och istĂ€llet chattat pĂ„ en stödlinje för att inte göra dem illa med att berĂ€tta hur jag mĂ„r.
Men Àven om telefonen varit tyst i perioder finns Hannas psykiska ohÀlsa alltid med Alice i bakhuvudet.
â MĂ„nga gĂ„nger har det varit tufft att inte vara i samma stad och dĂ„ har jag burit med mig telefonen slaviskt. Andra perioder har det varit skönt med distansen och jag har kunnat koppla bort det kaosiga och istĂ€llet trĂ€ffat vĂ€nner och pluggat. Men nĂ„gonstans Ă€r jag tacksam för att fĂ„ vara med pĂ„ den hĂ€r resan. Psykisk ohĂ€lsa Ă€r sĂ„ himla vanligt och jag kĂ€nner mig bĂ„de mer ödmjuk och har lĂ€rt mig mycket under de hĂ€r Ă„ren, sĂ€ger Alice.
Att fÄ rÀtt hjÀlp frÄn vÄrden har varit svÄrt och det har blivit mÄnga turer bÄde till vÄrdcentraler och psykakuten.
Nu fÄr Hanna stöd genom samtalsterapi och medicin. I början av november börjar hon en behandling pÄ en Àtstörningsklinik i Göteborg.
Men att börja resan mot ett friskare liv Àr svÄrt.
â Det syns inte pĂ„ mig att jag fortfarande har en Ă€tstörning. Folk antar att man antingen Ă€r extremt underviktig eller extremt överviktig om man Ă€r Ă€tstörd. Att det mĂ„ste synas pĂ„ en liksom. Att acceptera min sjukdom Ă€r svĂ„rare bĂ„de för mig sjĂ€lv och andra nu nĂ€r revbenen inte sticker ut, lĂ„ren gĂ„r ihop och magen veckar sig. Men det betyder inte att Ă€tstörningen slĂ€ppt mig, tvĂ€rtom nĂ€stan. Ibland kĂ€nner jag mig rĂ€dd för att bli nekad hjĂ€lp eller för att inte bli tagen pĂ„ allvar för att det inte skriker "sjuk" om min kroppsform lĂ€ngre.
Förutom att söka hjÀlp har Hanna ocksÄ fattat ett annat beslut.
Att öppet berÀtta om sin psykiska ohÀlsa.
â Jag kom till en punkt nĂ€r jag helt enkelt tröttnade pĂ„ att dölja hur dĂ„ligt jag mĂ„dde. Jag var trött pĂ„ att skĂ€mmas och fundera pĂ„ vad folk tyckte och tĂ€nkte. Jag Ă€r en av de tio miljoner mĂ€nniskor som varje Ă„r gör suicidförsök och jag vill berĂ€tta att det Ă€r okej att mĂ„ dĂ„ligt och visa att det kan bli bĂ€ttre. Det syns inte pĂ„ utsidan hur vi mĂ„r pĂ„ insidan, den du minst anar kanske mĂ„r som allra sĂ€mst.
PÄ Instagram skriver hon öppet om psykisk ohÀlsa ur olika synvinklar och tillsammans med en vÀn gör hon podden "Vi lyfter".
â Kanske kan det jag gör hjĂ€lpa nĂ„gon annan att kĂ€nna sig mindre ensam. Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför jag vill jobba som socionom i framtiden. Jag vill vara den personen som jag sjĂ€lv hade behövt trĂ€ffa nĂ€r jag mĂ„dde som sĂ€mst. Om jag kan anvĂ€nda skiten jag gĂ„r igenom för att hjĂ€lpa andra kĂ€nns det som om allt fĂ„r en mening.
I dag vÄgar Hanna tÀnka pÄ framtiden.
â Förut var jag sĂ€ker pĂ„ att jag inte skulle bli mer Ă€n tjugo. NĂ€r jag fyllde tjugoett var det skitjobbigt. Jag tyckte inte att livet var för mig. Men nu ser jag ljust pĂ„ framtiden och rĂ€knar med att bli frisk, Ă€ven om det kĂ€nns lĂ€skigt ocksĂ„. Jag vet ju inte hur ett liv utan bulimi och depressioner ser ut.
Under systerdagarna i PiteÄ planerar Alice och Hanna att spela in ett poddavsnitt och att bara ta det lugnt.
â Sedan jag blev sjuk har vi pratat jĂ€ttemycket om allt som varit, men i dag Ă€r vĂ„r syskonrelation som mĂ„nga andras. Vi Ă€r varandras bollplank i allt möjligt, sĂ€ger Hanna.
Alice hÄller med:
â Jag tycker att allt vi har gĂ„tt igenom gör att vi kommit nĂ€rmare varandra som familj. Ăven om det har varit jobbigt Ă€r det vĂ„r resa och jag vill inte vara utan den.
Hanna tipsar:
"à ngestpodden" tar upp allt inom psykisk ohÀlsa pÄ ett vÀldigt bra sÀtt.
Tipsar sĂ„klart ocksĂ„ om min och Marielles podd âVi lyfter".
Suicidezero, mindse, shedo, teamtilia, normfrisk och hjÀrnkoll Àr riktigt bra konton pÄ Instagram. De tillhör organisationer som jobbar med psykisk ohÀlsa. NÄgra av dem har chatt, mejl och telefonfunktion pÄ sina hemsidor dÀr man kan kontakta dem och fÄ stöd.
Min favoritbok om psykisk ohĂ€lsa heter âDet kommer att gĂ„ överâ av Maggan HĂ€gglund.
Jag gillar ocksĂ„ "Ibland mĂ„r jag inte sĂ„ braâ av Therese Lindgren.
