Det är med skräckblandad förtjusning jag vaknar och tänker – det är äntligen dags. Jag och min jobbarkompis Elin ska springa en ny fjälltävling.

Arctic circle race – run through the wild går ut på att man flyger helikopter från Camp Polcirkeln till starten vid sjön Guijaure och sedan springer tillbaka. Sträckan går efter Polcirkeln och är drygt 17 kilometer.

Och jag, som mest nöter gångvägar och asfalt och möjligtvis elljusspåret dagtid har ingen aning om vad jag ska ställa in mig på. Hur jobbigt kommer det vara? Hur lång tid kommer det att ta? Dubbelt så länge? Ingen aning.

Artikelbild

| Så här vackert är det när vi flyger in mot startområdet. Dimman som oändligt rullar ner mot vattenytan.

.

Det är svårt, att inte kunna förbereda sig fullt ut. Samtidigt gissar jag att det är nyttigt.

Jag sover i stuga i Jäckvik, en halvtimmes bilkörning från start. Väckaren ringer innan sex och jag är snabbt uppe och äter omelettfrukost med massa grönsaker och så kaffe och vatten till. Bäst att hålla sig till rutinerna och inte utmana ödet. Kollar en och två gånger att löparskorna är med innan jag rullar iväg.

Kör genom ett stilla landskap. Molnen rullar trolskt ner mot sjöarna medan bilradion bäddar in mig i trygghet samtidigt som magen pirrar.

Artikelbild

| På väg ut och det är andlöst vackert att få komma upp bland molnen.

Jag möter upp Elin som redan är på plats, vi hämtar våra nummerlappar och snart sitter vi fastspända i helikoptern på väg ut i ödemarken.

.

Artikelbild

| Genomgång innan start. Säkerheten är viktig.

Det här är så långt från min förra löputmaning man kan komma.

Då: Asfalt i Stockholms avspärrade innerstad, gassande sol och massor av folk som hejade.

Artikelbild

| På fjället. För att få medalj tar man selfies vid fyra kontroller. Den första är på en bro.

Nu: Enslig fjällvärld, gråväder och tystnad.

Några av det dryga sextiotalet deltagarna har vandrat till start dagen innan och sovit i stuga. Vi möts alla upp vid start. De flesta verkar ha någon slags anknytning till platsen. Några har jagat en hel del trakterna, andra står med husvagnen på campingen men några äventyrare kommer hela vägen från England och Polen.

Artikelbild

| Balans. Det är ovant att springa på delvis halkiga spångar när man är ovan.

.

Det är rått i luften medan arrangören drar riktlinjerna. Sjukvårdare startar sist och går efter leden. Klockan 16 börjar man söka om någon inte kommit tillbaka. Jag kollar en extra gång att den inplastade kartan är med och hackar tänder i kylan.

Artikelbild

| Lera. Blötast och smutsigast i mål vinner, eller?

Så går äntligen startskottet. Luften är blöt av fukt och stigen mot första kontrollen är smal. Det går som ett pärlband av sportglada färger längs stigen och den första euforin går rakt genom kroppen.

Jag gör det här!

Artikelbild

| Vätskepaus vid en av kontrollerna.

Jag vågar!

Jag springer mitt uppe på fjället.

Artikelbild

| Elin fotar vid en av kontrollerna. Utsikten är så fin.

.

Det är snårigt och stenigt. Det rinner vatten och är bitvis geggigt, det går brant uppför och lika brant nedför. Löparskorna förhandlas till lerbollar och jag tänker att ”blötast om fötterna vinner”.

Artikelbild

| Ett stopp i dimman. Lite småprat är det enda som hörs. Och flåsande andetag. Annars är det alldeles tyst.

Vid första kontrollen av fyra stannar vi för att fota selfies med mobilen. De ska visas upp i mål för att man ska få medalj. Två hundar som också är med rör sig smidigt runt oss och skuttar bra många extra kilometer i pur glädje.

Jag känner också löparglädjen. Jag springer stark och smidig och lätt. Studsar mellan stenar, men önskar att jag tränat ömmande anklar lite mer.

Artikelbild

| Det går brant nedförs och även uppförs såklart. Telefonen visar på 95 våningars höjdskillnad.

Dimman sänker sig och vi springer in i Sagan om ringen-magi. Utsikten bleknar i vitt, men det går hur som helst inte att njuta av vidderna. Blicken är hela tiden några få steg framför på stigen. Man kan inte släppa uppmärksamheten för en sekund.

Det är kanske den stora skillnaden mellan att springa stadsmaraton och fjällopp. En mental utmaning kontra en kroppslig. Här går det inte att vara i huvudet, att känna och peppa, här handlar det bara om att vara i kroppen. Studsa, hoppa, parera.

Artikelbild

| Lite blodspill efter en rutsch nedför lerig slänt. Inget jämfört med deltagaren som bröt armen och ändå sprang i mål.

Och det är kul!

.

Artikelbild

| Glada kramar efter målgång.

Springer bredvid en kille som skuttar nedför leriga, steniga stigar som en bergsget. ”Det kräver mycket träning”, hojtar han bakåt. ”Jag har studerat massor med filmer på Youtube för att lära mig!”.

Snart försvinner han i dimman och en stund följer jag stigen helt ensam. Tänker på Ronja och Birk och att hålla sig på replängs avstånd. Det känns lite ensamt till en början men senare rätt mäktigt. Efter en stund lättar dimman och varje gång stenmarkeringarna som visar leden dyker upp känns det som en liten målgångsseger.

Artikelbild

| Lite lätt lerig efter närkontakt med underlaget.

Spångarna är stundvis halkiga och läskiga att sätta ner blöta skosulor på. Jag andas i takt och fokuserar. Framåt, framåt.

Vi passerar andra kontrollen, och tredje. Där bjuds det på dricka och chokladbollar med kokos. Men vi vill vidare.

Artikelbild

| I mål. Jag och Elin efter målgång. Vi firar med först dusch och sen kaffe och vattenmelon.

.

En deltagare ramlar på en spång och bryter armen, men slutför ändå loppet. Det verkar vara segt virke i fjällspringarna. Själv råkar jag åka rutschkana nedför en lerig brant och det är inte förrän en bra bit senare jag känner att det sipprar blod från handen. Det går inte att släppa fokus från stigen, så jag springer vidare och känner att det inte är så farligt.

Den sista biten kommer vi ut på asfaltsväg. Då stumnar benen rejält och jag känner hur tunga skorna är av vatten och lera. Men den extra växeln finns där och jag sätter av mot mål.

Jag höjer en blodig och lerig hand i skyn och känner att jag – 17 kilometer och 2 timmar och 22 minuter senare – vill springa mer. Längre!

Jag vill springa här, på en plats som jag steg för steg transporterat in i mitt väsen.

Det här är liksom löpning på riktigt. Som en naturlig del av människosläktet.

.

När jag senare tittar i min opålitliga telefon visar den att jag rört mig 95 våningar under dagen. Jag känner mig perfekt urblåst i kroppen. Och hungrig på sötpotatispommes och aioli. Det är min mattradition efter lopp.

Jag och Elin klöser bort lera kring tånaglarna i duschen. Våra medaljer hänger nära, på varsin krok.

Vi känner oss båda lyckliga, modiga och stolta.

Och vi har sprungit in fjällen i våra hjärtan för alltid.