Atmosfären spelar oss många spratt med synvillor som beror på dess optiska egenskaper. När vi ser solen försvinna under horisonten har den egentligen redan gått ner. Luften närmast markytan, som ju är krökt eftersom jorden är rund, fungerar som en lins och bryter ljuset. Det orsakar också att bilden av solen förstoras. Den låga vinkeln som solen står i gör också att ljuset färdas en längre väg genom luften och då bryts ljuset så att den röda färgen dominerar. Vi ser då en sol som är större än vanligt och riktigt röd. Samma fenomen ser vi också då månen står nära horisonten, den är stor och rödaktig. När solen kommit under horisonten är det inte de lägsta luftlagren som är med i bilden, de börjar hamna i jordskuggan. Om man nu slutar att titta mot den punkt där solen gick ner och vänder sig helt om kan man få andra upplevelser. Det gäller speciellt om man har lite tunna molnslöjor högt uppe på himlen, då ser man det mörka område som kallas mörka segmentet. Molnslöjorna, som man tidigare knappt lade märke till, ser plötsligt hotande mörka ut som det vore sämre väder på gång. Det hela kan förstärkas av ljus ovanför, det ljusa segmentet, som uppkommer genom spridning av direkt solljus från de luftskikt som ligger ovanför jordskuggan.
