Petrus är en lärjunge som många kristna har haft lätt att relatera till. Hans berättelse handlar inte bara om framgång. Petrus möter också motgångar, ja, denna söndag får vi till och med höra om den gången han var den som gick emot.
Petrus är ivrig och modig, men hans egenskaper går ofta till överdrift. Han är så ivrig att han går för långt. Han är så modig att han blir högmodig. Trots detta hör han hemma hos Jesus och får förlåtelse för sina snedsteg.
I evangelietexten läser vi om när Petrus går för långt i sin iver att skydda Jesus. Han har just fått höra Jesus berätta om den död han ska dö och det lidande han skall utstå i Jerusalem. Petrus vill hindra det från att hända, han vill stoppa den han älskar från att dö.
Hans reaktion är inte särskilt svår att förstå men Jesus kallar honom för Satan, hebreiskans ord för motståndare och anklagare. Vad Jesus behöver i denna stund är inte någon som går emot honom när han går upp till Jerusalem utan någon som går med honom. Han möts istället av Petrus som vill få honom att välja en annan väg.
Petrus frestar Jesus att undvika det svåra.
En annan gång är det Petrus själv som möter svårigheter. Han sviker Jesus och förnekar sin gemenskap med honom. Men han blir förlåten.
Om han som till och med gick emot Jesus kunde bli förlåten, och senare en kyrkans ledare, då kanske också jag kan få plats hos Jesus?
Senare förändrar korset och den tomma graven Petrus. Hans iver blir då ett tecken på hans passion för evangeliet och han leder människor till tro. Hans mod blir frimodighet, då han uttrycker sin tro på sätt som andra inte vågat förr.
Om hans egenskaper också kunde bli till något gott kanske också mina kan det?