16:e efter Trefaldighet.
Tema: Döden och livet. Bibeltext: Jesaja 26:19.
Att livet är en vandring är en gammal och ständigt aktuell bild. Kanske speciellt i dessa dagar då vi ser och hör om flyktingars mödosamma väg. Vi kan inte förstå hur det är att tvingas iväg på flykt, men vi kan alla känna igen sig vandringens mödor och skönhet. Själv blev jag påmind om detta då jag gick en pilgrimsvandring från en kyrka till en annan. Mätt i magen och i tryggt sällskap av vänner och en duktig ledare var vandringen inte strapatsrik, men ändå kommer tankarna: ”Hur långt är det kvar?”, ”Varför går vi så långsamt?” och ”Är det här meningsfullt?”
Tankarna kom, och tankarna gick. De hade sin egen vandring inne i mig under promenaden. Före vandringen berättade ledaren om pilgrimsvandrandet under medeltiden och i dag. Hon nämnde att pilgrimen alltid hade en stav till hjälp och stöd. När jag undrade om det fanns stavar tillhanda så log hon och sa att det fanns pinnar i skogen. Det var sant och när jag såg en lämpligt lång och grov tog jag den. Efter bara en liten stund märkte jag att det inte var nån bra stav. Den var gammal och lite rutten. Den bågnade när jag tryckte ner den i marken. Nästan direkt började jag titta efter andra, snyggare och starkare. Men så kom tanken ”Varför då?” Varför kan inte den här staven duga? För vems skull ville jag plocka upp en bättre? Jag beslöt att gå med den skruttiga staven så länge den höll. Det visade sig att den stod ut hela vägen mellan Klinte och Fröjel kyrka, vilken var vårt mål. Efter ett tag kom denna tanke: ”En gammal kvist kan också ha en uppgift”. Väl framme skildes jag från staven med tacksamhet.
Bön: Gud, var med mig på min vandring. Ge mig det stöd jag behöver och låt mig få stödja andra. Amen!