Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet
I konfirmandarbetet i Hortlax gör vi varje år studiebesök på bland annat Stadsmissionen, och träffar människor som levt liv präglade av droger, hemlöshet och kriminalitet. De beskriver ofta hur de tidigt i livet har drabbats av trauman som ingen borde behöva vara med om, de har blivit sårade av andra människor. De ser också vad de själva har gjort sig skyldiga till, hur deras brott och missbruk har drabbat deras närstående. Och de beskriver hur de, på olika vägar, har fått en tro på Jesus. I honom har de mött förlåtelse utan gräns, en förlåtelse som omfattar allt de gjort och som har hjälpt dem att förlåta även dem som gjort dem illa. Det blir så tydligt vilken skillnad den här förlåtelsen gör i deras liv – ett före och ett efter, ett liv i fångenskap och ett liv i frihet. Deras glädje över nåden och förlåtelsen är enorm.
Men den här förlåtelsen är en precis lika stor och viktig gåva till den som lever ett utåt sett prydligt och välordnat liv! Det är ingen skillnad på mig och dem jag möter på Stadsmissionen på det sättet. Vi är alla människor som sårar varandra, som behöver förlåtas och förlåta. Guds förlåtelse gäller precis alla, vad vi än har gjort. Den är en gratis gåva, en present, till alla människor att ta emot. För att Jesus med en gammal psalms ord ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Och de vänner jag träffar på Stadsmissionen är för mig stora förebilder i tacksamhet över den presenten.
Förlåtelse utan gräns.