Söndagen efter Alla helgons dag eller Alla själars dag
"Vårt evighetshopp"
Episteltext: Upp 22:1-5
I en by någonstans finns det ett stort gammalt hus. En äldre dam bor där för sig själv, och varje kväll när det börjar bli mörkt så tänder hon en lampa i ett rum på övervåningen.
Hennes son är saknad, har varit anmäld försvunnen i 25 år, men den gamla damen har aldrig gett upp hoppet om att sonen en dag skall komma hem. Alla i byn känner väl till det gamla huset, och även om glödlampan måste bytas ut ibland så har ingen sett det där huset utan den där lampan som lyser i pojkens gamla rum på övervåningen.
Jag skulle vilja få nämna ett annat hus också, ett hus som Jesus säger så här om i sitt avskedstal till sina lärjungar: I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.
Någonstans finns det ett stort hus, med många rum. Där har någon berett, iordningställt vart och ett av rummen. I alla rum så har det tänts en lampa, ett ljus - för att den som en dag kommer till sitt rum skall känna sig välkommen och efterlängtad. Och någon, den som har sett till att lampan alltid har lyst, säger: Välkommen hem!
Nästa gång det blir en stjärnklar natt. Gå ut och ställ dig och blicka upp mot himlen. Ljusen du ser är kanske ljuset från dina nära och käras rum i Faderns hus. Och kanske är det så att ett av ljusen du ser är ljuset från ditt eget rum - ett ljus som ska påminna dig om att du är efterlängtad och saknad - och alltid välkommen hem!