De österländska stjärntydarna
För österlandets vise var himmelen jordlivets spegel. De mänskliga ödena stod tecknade i stjärnorna. Jorden är bunden av himmelen. Fortfarande är det så att vi aldrig kan fånga ett människolivs mening utan att räkna med himmelen. En människa får sin rätta plats först när hon avtecknar sig mot himmelen. De vise vandrade tillsammans. Vi föreställer oss ofta att den som är vis är som en uggla som sitter upphöjd på en gren och vrider och vänder på huvudet. Men enkel vishet säger att vi ska vandra tillsammans. Livet är en öken när man går ensam. Vi behöver varandra, ensam är inte stark! För vi behöver gemenskap. Den sista biten är värst. Gemenskap ett stycke har vi alla men oftast inte den sista avgörande delen av vägen. Därför är det så många av oss som hunnit halvvägs, men inte mer. Vis är den som förstår att gemenskapen är en tillgång och som använder den tillgången till det yttersta - eller rättare sagt till det innersta. De vise lämnade sina gåvor och vände tillbaka tomhänta. Våra händer griper efter mycket, vi vill äga och hålla kvar. Ju mer vi håller kvar, desto mer upptagna blir vi. Och desto mindre kan vi ge. Vis är den som vet att en människas hand är svag, men att den är starkast när den är tom. För tomma händer kan gripa fastare kring andras och knäppas hårdare till bön.
En fin trettondagshelg önskar jag dig!
Så jobbar vi med nyheter