Söndag 24 april
5 i påsktiden
För många år sedan skrev min mamma en dikt ”Stormens människor”. Den dök upp i mitt huvud så fort jag började bläddra och läsa i söndagens texter. Så viktigt det är med goda sammanhang för att vilja slå rot, kunna få näring och växa.
Jag ser moln dra förbi en vinternatt, försvinner sakta bort. En vind smeker mjukt mot trädens kronor, vindar är inte som vi. Med törnvassa taggar vi slår mot varandra, det går så lätt att såra. Andra människors problem dom är väl inte våra. Tänk om vindens mjukhet mot trädens kronor när en vindbris drar förbi, kunde lära oss något – stormens människor är vi. (Lisbeth Sehlberg Augustsén)
Mitt bud är detta, sa Jesus: ”att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Johannes, upphovsmannen till söndagens evangelietext, kallades kärlekens apostel. Det berättas, att då han var en gammal man bosatt i Efsesus, ofta upprepade orden: ”Mina barn, älska varandra!” Till slut var många så less på hans budskap, han blev helt enkelt för tjatig. Men då hade de fått höra: ”Det är Herrens bud. Om det ensamt följs så räcker det!” Detta är ngt att påminna sig själv och varandra om tänker jag – hela tiden. För på det sättet bygger vi upp varandra, och så kan vi också växa i tro. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra, säger Jesus.